”Det är så många skjutningar nu”, ”gängvåldet blir bara värre och värre”, ”det krävs hårdare tag” är meningar som börjar bli både slitna och tröttsamma. Men nu visar det sig att de kanske också är helt onödiga. Enligt Polisens registrerade statistik har det inte varit så här lugnt sedan 2017. Betyder det att vi kan släppa den polariserande hatretoriken nu?
Barn som målas upp som ”unga vuxna”, trots att de själva är offer som dragits med i gängvåldet mot sin vilja, och fortfarande är barn och omfattas av Barnkonventionen, invandrare som profileras och Gucci-kepsar som letas. Retoriken har varit hård. Tagen ännu hårdare. Att satsa på sociala insatser, trygghet, sociala skyddsnät har inte varit intressant överhuvudtaget.
Frågan är om det har fungerat med hårdare tag? Eller var våldet alltid på väg ner och nu finns det en risk för argumentet att hårdare tag är lösningen? Det återstår att se. Det är för tidigt att se ifall det är de nya lagarna som trätt i kraft som fått effekt eller om den relativt låga siffran på 254 skjutningar beror på annat.
Men problemet är fortfarande retoriken. Det målar upp situationer som inte alltid stämmer. Mammorna i förorterna är förtvivlade för att deras söner rekryteras på skolgården, under skoltid. De lockas med pengar eller under hot. Och sedan sprängs deras lägenhetsportar mitt i natten som hämnd.
Hade det varit en internationell konflikt hade de benämnts som barnsoldater och man hade sett ett behov av att ta ut dem från situationen, rehabilitera dem och fortsättningsvis skydda dem. Vi hade sett det hela från ett annat perspektiv. Barnen som offer och familjer som civila som måste skyddas. Men i stället vill regeringen att familjer ska kunna straffas för vad deras barn utsätts för.
Det kanske är någon som minns Kony 2012? Den virala videon som väckte hela världen till liv. Videon visades i klassrum över hela Sverige och spred sig som en eld på Facebook. Videon uppmärksammade hur Joseph Kony rekryterade barnsoldater i Uganda.
Syftet med kampanjen var att göra Kony så känd det bara gick för att kunna fälla honom för internationella brott. Att rädda barnen som var inblandade var viktigt. Det var många som tyckte det var fruktansvärt att se. Man lyckades då fallet tagits upp i Internationella brottmålsdomstolen.
Men när det kommer till barn i Sverige som rekryteras till gängkrig så ser vi det tydligen väldigt annorlunda. Då är de kriminella, trots att de är 13–14 år och knappt vet vad de håller på med. De ska straffas så länge och hårt som lagen bara tillåter. Retoriken har varit oerhört hård. Och orättvis.
Självklart ska vuxna människor som begår olagliga handlingar stå till svars för sina brott. Men det är inte det som det handlar om. Det handlar om att man använder barn och unga som schackpjäser – som sedan straffas onödigt hårt då de egentligen är offer i situationen.
Och det handlar om retoriken man använder om gängkriminella jämfört med andra kriminella. Hade hälften av dessa hårda tag och hatretorik använts mot våldtäktsmän så hade vi haft ett samhälle som ser väldigt annorlunda ut. Det finns dessutom rasistiska undertoner i diskussionerna.
Det är sällan någon pratar om socialt utanförskap. Om sociala skyddsnät. Om barnens säkerhet. Vad som hände med retoriken från 2012 är det få som vet. Men nu när vi vet svart på vitt att gängkriminaliteten minskat kanske vi kan hitta tillbaka dit?