Det är inte en alltför vågad gissning att de koranbränningar som skett i Sverige de senaste åren har en koppling till högerextremister. En stor del av de högerextrema grupperingarna har gått från antisemitism till anti-islamism. Numera är det islam och muslimer som är det stora hotet i stället för judarna. Det finns till och med grupperingar inom extremhögern som stöder Israel då deras ”huvudfiende” är den samma. Man kan säga att rasismen är den samma men målet för den variera.
Med koranbränningarna har de även fått uppmärksamhet och kunnat sprida sina irrläror enklare. Numera kan vi även höra hur regeringsföreträdare uttalar sig på ett sätt de lärt sig av extremhögern.
Då stater där islam är den styrande trosinriktningen, och inte sällan del av statsskicket, reagerat kraftigt och den Svenska Natoansökan hänger på Turkiets goda vilja har det nu börjat diskuteras en förändring av svensk lag för att förbjuda bland annat koranbränning. Det jag funderar på är om det är rätt väg att gå.
I en demokrati är yttrandefriheten av största vikt och den är något vi ska vara rädda om. Men det finns redan i dag gränser för vad du får lov att uttrycka. Bland annat är förtal samt hot eller hets mot folkgrupp förbjudet. Men i de kategorierna ingår inget skydd mot religioner. Ännu. Och den frågan är väl värd att diskutera.
Däremot är trosbekännelse inskrivet i lagen om hets mot folkgrupp vilket ställer till det för våra domstolar. Hittills har inte koranbränning setts som hets mot folkgrupp utan som kritik mot religion. Om jag tolkat rättsväsendet rätt. Nu är den senaste koranbränningen anmäld och vad det leder till får vi väl se.
En annan orsak som nämns som anledning till en stramare lag kring koranbränningar är rikets säkerhet. Den ilska som bränningarna utmynnat i kan mycket väl leda till terrorhandlingar mot svenskar eller svenska intressen. Men ska vi ändra våra lagar efter nationella reaktioner kan vi få det jobbigt.
Vilka risker finns det då med att bränna flaggor från exempelvis Ryssland, Iran eller Kina? Och blandar man även in den svenska nationens intressen, där Natomedlemskap är ett aktuellt exempel, blir det ännu svårare för oss att yttra våra åsikter.
Vän av ordning frågar sig nu om det verkligen är rätt sätt att yttra sig genom att bränna saker som flaggor och heliga böcker? Ja, det kan man fundera över, men var ska man dra gränsen? Hur högt får man skrika ut sin vrede över brott mot mänskliga rättigheter och andra orättvisor som utförs i staters eller religioners namn? Den frågan måste vi ställa oss och även om vi själva tycker att gränsen går vid att riva sönder eller kryssa över symbolerna är avståndet till att förstöra med hjälp av eld inte så lång.
Frågan om koranbränningens vara eller icke vara är som ni förstår rätt svår att hantera.