Då finansministern nu förs fram som trolig att efterträda Stefan Löfven kan det vara lämpligt att utvärdera hennes insatser.
Traditionellt brukar den ekonomiska politiken vara kärnan i politiken. Det är genom den som välstånd kan främjas eller hämmas – det välstånd som övriga delar av det offentliga sedan är beroende av. Stefan Löfven inledde sin politiska bana på samma spår, till exempel genom vallöftet att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020.
Med dessa ambitioner i åtanke har Magdalena Andersson haft en förvånansvärt tillbakadragen roll under regeringarna Löfven. Inte så att hon varit okänd för allmänheten, men jämfört med tidigare finansministrar har hon knappast gjort ett starkt avtryck på regeringens politik.
Alliansåren dominerades exempelvis i lika hög grad av Anders Borg som av Fredrik Reinfeldt. Göran Perssons budgetsaneringar genomsyrade Ingvar Carlssons tid som statsminister och inte minst var Kjell-Olof Feldt drivande i att helt lägga om politiken under 80-talet.
Under sina första år framstod däremot Magdalena Andersson främst som en förvaltare. Länge verkade det nästan som att finansministerns enda mål var att få ihop en balanserad budget. Något som bland annat föranledde den beryktade kommentaren om tomma lador efter regeringstillträdet 2014.
Budgetbalans är självklart viktigt, men kombinerat med att Andersson stadigt har ökat statens utgifter har denna målsättning snarast skadat svensk ekonomi. Då den har krävt allt större skatteinkomster.
Finansministern införde bland annat en lägre brytpunkt för statlig inkomstskatt och har höjt den allmänna löneavgiften så denna nu utgör den enskilt största delen av arbetsgivaravgiften. Och hennes höjning av resolutionsavgiften för banker bidrog till att Nordea flyttade sitt huvudkontor från Sverige.
Januariavtalet påtvingade ett visst skifte i politiken, inklusive lägre statlig inkomstskatt och avskaffande av värnskatten. Men Anderssons ekonomiska politik hann ändå lägga grunden för de strukturella problem som Sverige lider av i dag. Bland annat EU:s fjärde högsta arbetslöshet och en internationellt sett låg BNP-tillväxt.
Även under pandemin har finansministerns avoga inställning till näringslivet gjort sig till känna. Trots att många miljarder lånades upp har företagare återkommande vittnat om problem med att få nödvändiga stöd. Såväl godtyckliga undantag som krångliga regelverk har präglat krispaketen.
Inte ens som en del av partihögern på finansdepartementet har Andersson alltså lyckats gynna tillväxt och välstånd. Att hon den senaste tiden har därtill börjat lägga grunden för en ny politik i klassisk socialdemokratiska tradition, med allt från miljonärsskatt till skatt på ISK-sparande, gör en sak tydlig. Mer av Magdalena Anderssons finanspolitik är det sista svensk ekonomi behöver.