I december antog riksdagen ett tillkännagivande som innebär att Sverige bör uttala en Nato-option. Det innebär att regeringen ska jobba för intentionerna i tillkännagivandet och därmed överge den tidigare svenska säkerhetspolitiska linjen som tjänat svensk säkerhets- och utrikespolitik i decennier.
Att SD inte hyser någon större respekt för demokratin är ingen överraskning, men jag tycker det är skrämmande att de borgerliga partierna i riksdagen inte har en större respekt för en så pass viktig fråga. Alliansfriheten är inget vi ska rucka på genom ett tillkännagivande. Det är en fråga som är så pass viktig att den borde diskuteras under en valrörelse så väljarna får en möjlighet att säga sitt. Speciellt när inte ens alla partier som röstade för tillkännagivandet är för en svensk Nato-option, vilket är ännu mer anmärkningsvärt. Sverigedemokraterna använder tillkännagivandet enbart för att pressa regeringen att öka försvarsanslagen, någon Nato-option är de egentligen inte intresserade av.
Det tar emot att säga det, men riksdagen har förvandlats till en lekstuga där oppositionen gör vad de kan för att sätta käppar i regeringens hjul. Det mycket svåra parlamentariska läget kräver ett stort politiskt ansvar, något oppositionspartierna verkar ha svårt att ta. Vi riskerar att hamna i ett liknande läge som vi hade under mellankrigsperioden. Då var det också ett mycket svårt parlamentariskt läge. Så svårt att partierna gjorde vad de kunde för att undvika regeringsmakten. Under två sammanhängande perioder som tillsamman varade nästan ett år styrdes landet av en ämbetsmannaregering. (Okt 1920 – okt 1921) Orsaken var att inget parti eller block fick egen majoritet och enda chansen att styra var antingen i minoritet eller i en koalition. I båda fallen blev de styrande partierna lidande då de tvingades föra en annan politik än den de gått till val på. Med de förutsättningarna blev regeringsmakten något partierna undvek in i det längsta.
Historien går igen i dagens parlamentariska läge. Vi har en minoritetsregering som regerar på en överenskommelse som i vissa delar går tvärtemot regeringspartiernas egen politik. Detta utnyttjas självklart av partier som inte tar sitt ansvar på allvar. Det blir särskilt tydligt när en bräcklig majoritet, lite i smyg, försöker tvingar regeringen att rucka på den svenska säkerhetspolitiska linjen som tjänat svensk säkerhets- och utrikespolitik mycket väl i decennier.