När jag såg programmet slogs jag än en gång av hur oförberett Sverige var inför coronapandemin. Samtidigt kan man inte låta bli att imponeras över den snabba omställning som gjorts för att minska smittspridningen. Bland annat så saknade staten verktyg i form av lagstiftning, regionerna saknade testningskapacitet och kommunerna skyddsutrustning. Nu finns en pandemilag på plats, testningskapaciteten är kraftigt utökad och kommunerna har tillgång till skyddsutrustning.
Under programmet blev det tydligt att den svenska strategin gått ut på att minska smittspridningen med de medel som fanns till hands. Exempelvis förklaras den prioritering av provtagning som gjordes i våras med att kapaciteten inte fanns för att testa alla. Det fanns inte heller kapacitet att ta hand om alla som eventuellt skulle få positiva svar. Från en kapacitet på 20 000 tester per dag har landet i dag en kapacitet på 300 000 tester per dag. Regionernas smittskyddsenhet har också utökats personellt för att kunna informera alla som fått positiva testsvar hur de ska hantera situationen. På Gotland har kapaciteten för smittspårning ökat och är i dag en grupp på omkring 10 personer inklusive smittskyddsläkaren. Kritiker menar att testningen borde ha skyndats på, men hur det skulle gå till har jag inte sett några förslag på. Att utöka testkapacitet görs inte i en handvändning. Visserligen fanns det laboratorium som kunde utföra undersökningen av prover, men för att de ska kunna utföra medicinska tester krävs även kunskap i patientsäkerhet inklusive system som fungerar ihop med regionerna. Bristen på personal för själva provtagningen löstes genom självtester och en upphandling som för Gotlands del innebar att ett taxibolag skötte transport och registrering av tester. Något ingen kunnat drömma om för ett år sedan. Det är inte heller lätt att hitta personal som skulle kunna gå in och hjälpa till med smittspårning utan att först genomgå utbildning.
Den nya pandemilagen som påbörjades i augusti och som då planerades vara klar först till sommaren 2021 kom på plats redan den 10 januari. Kritikerna menar att även det arbetet gjordes för sent, och att lagen borde funnits redan i oktober. Något som innebär att regeringen borde satt igång med det arbetet redan i april, då man hade fullt upp med att akut få till den tillfälliga pandemilagen som trädde i kraft 18 april. En lag som hade uppenbara brister och som aldrig kom att användas.
Det står nu helt klart för mig att regering och myndigheter gjort vad de kunnat för att minska smittspridningen. Allt snack om att man släppt viruset fritt för att försökt uppnå flockimmunitet är felaktigt. Men ansvaret för att det ändå finns de som uppfattat att en del i landets strategi var att uppnå flockimmunitet får vi lägga på regering och Folkhälsomyndigheten. För deras kommunikation har inte varit helt tydlig i denna fråga, även om restriktionerna tydligt motsätter att flockimmunitet på något sätt skulle vara ett mål.
En fråga som är svår för myndigheterna att komma undan kritik för gäller användandet av munskydd. Det har blivit en symbolfråga där de som vill kritisera regering och myndigheter har öppet mål. Frågan är nämligen inte utredd åt något håll vilket föranleder mycket tyckande och nu när restriktioner införts om munskydd i kollektivtrafiken under rusningstid så ses det som ett erkännande om munskyddens förträfflighet.
Vi kan med andra ord se hur dåligt förberett Sverige var, men samtidigt se hur snabbt regering, myndigheter, regioner och kommuner ändå lyckats bygga upp en väl fungerande organisation för att handskas med en pandemi få kunna förutse.