Den frågan kan man ställa sig efter de senaste turerna kring den gotländska skolan och då främst den nyligen offentligjorda skolutredningen. Jag har tidigare beskrivit att det fria skolvalet är helt fel väg att gå om vi vill ha en bra och jämlik skola. Föräldrarnas livspussel är i och för sig viktigt i dagens samhälle, men barnens rättighet att få en bra utbildning borde ha företräde.
När det gäller skolan på Gotland så kan man också ifrågasätta vad som är viktigast. Att bygden har en skola eller att barnen får så bra utbildning som möjligt. Liknande dilemman har kommunpolitiker runt om i landet ställts inför och inte sällan med en enorm uppslutning från ortsbefolkningen kring just deras skolas bevarande. Problemet med stora förändringar av exempelvis en skolorganisation är att facit visar sig först några år i efter hand. Samtidigt får de politiker som genomfört omorganisationen massiv kritik, medan politiker och partier som valt att stå utanför beslutet kan kamma hem billiga poänger. De finns ju partier i dag som byggt hela sin existens på populism, vilket har fått andra att ta efter eller bli ytterst försiktiga med att ta impopulära beslut.
Jag förstår att Centerpartiet här på Gotland viker ner sig, även om jag har uppfattat att barn- och utbildningsnämndens ordförande Stefan Nypelius (C) stått upp för utredningen så länge han har kunnat. Skolan behöver en ordentlig översyn med tillhörande omorganisation för att våra barn ska få en så bra utbildning som möjligt, och det vet Nypelius. Men precis som inför beslutet 2012 verkar politikerna nu få kalla fötter. Detta trots att de flesta som har en bra insyn i skolans framtida utmaningar anser att utredningens förslag är bra. Ett tydligt tecken på det är att lärarnas bägge fackliga organisationer anser att utredningens förslag ska genomföras. Hur ofta kan vi se att de fackliga organisationerna, oavsett bransch, är positivt inställda till så pass genomgripande förändringar av en befintlig organisation?
Redan i dag har staten mycket att säga till om och att säga att skolan är en ren kommunal angelägenhet blir fel. Det är staten som beslutar om läroplan och mycket av de statsbidrag som delas ut till kommunerna är tänkta att finansiera skolan. Det är också staten, genom skolverket, skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten, som har ansvaret för att se till att kommunala och privata skolor fungerar. Men var skolor fysiskt ska finnas, hur lokalernas kvalitet är och en hel del annat beslutas i kommunen. Kommunerna är också arbetsgivare för de skolanställda med allt vad det innebär. Fördelen med det kommunala styret av skolorna har beskrivits vara den lokalkännedom som politiker, tjänstepersoner och skolanställda har. Men om den förhindrar att skolan ger eleverna den bästa möjliga utbildningen då är den inte längre en fördel. Så frågan är om det inte skulle vara bättre om staten fullt ut bestämde hur skolorganisationen ska se ut.
Nu är det ännu inte helt kört. Politikerna kan ännu komma överens om en förändring av skolorganisationen här på Gotland. Men jag är tveksam till att man är beredda att satsa de pengar som skulle behövas för att kunna behålla samtliga nedläggningshotade skolor. För då behöver man skjuta till mycket investeringspengar till lokaler, utöka personalstyrkan, höja lärarnas löner och förbättra deras villkor till en nivå som kan konkurrera med resten av landet och då främst Stockholmsregionen. Annars sitter vi här om några år med ytterligare en skolutrednings med samma förslag om nedläggning. Så frågan är om inte skolan borde förstatligas fullt ut, för barens skull.