Aldrig tidigare har det hänt att en statsminister blivit återvald två gånger under en och samma mandatperiod. Något som säger mer om den ansvarslösa oppositionen än om den S-ledda regeringen.
Men i och med Löfvens återkomst kan landet även fortsättningsvis byggas starkare.
Nu kan antalet poliserna fortsätta att öka.
Nu kan coronabidrag fortsätta ge våra företagare möjlighet att överleva den ekonomiska kris som följer i pandemins spår.
Nu kan permitteringsstödet som räddat många anställda bli kvar.
Nu kan den framgångsrika coronavaccineringen genomföras, tills alla som vill har fått sina doser.
Nu kan ökade statsbidrag till kommuner och landsting fortsätta förbättra vår välfärd, om de används klokt av de lokala politikerna.
Allt detta som enligt Jimmie Åkessons (SD) är fel, precis som allt annat regeringen gjort. Genom Åkessons egna ord ser vi hur alternativet till en S-ledd regering, en regering som ger SD ett stort inflytande, skulle påverka vår vardag.
Hur kunde då Stefan Löfven återigen utses till statsminister av en riksdag med borgerlig majoritet?
Ledarsidan på Gotlands Allehanda brukar sällan tilltala mig, och jag tror att förhållandet är detsamma för Mats Linder och hans trogna läsare angående mina ledare. Men Mats Linder kan emellanåt, troligen oftare än ni tror, skriva ledare som ger mig något att fundera över eller får mig att dra lite på smilbanden. Under den tid som Cecilia Blomberg vikariera blir de tillfällena försvinnande få, men i onsdagens ledare fick hon mig att tänka till då hon, för en gångs skull, hade en poäng.
Blomberg beskriver mellan raderna i sin text en moderatledare utan självförtroende. Kristersson var i praktiken bara en stukad fot eller en feltryckning från att bli landets statsminister, men fegade, enligt min tolkning av Blombergs ledare, ur. Detta jämför då Blomberg med Löfven, som trots ett mycket osäkert politiskt läge tar sig an uppgiften. Löfven kan dessutom lyckas med konsstycket att, med rådande mandatfördelning, sitta mandatperioden ut, även om det i dag är rätt osäkert.
Inom idrotten pratar man ofta om vinnarmentalitet. Klubbar som haft stora framgångar kan rida på segervågen och fortsätta bygga vinnande lag. Nästan oavsett om hela laget byts ut under några säsonger fortsätter laget att ligga i topp. Man brukar säga att vinnarkulturen sitter i väggarna, även om de egentliga kulturbärarna finns inom den egna organisationen. Allt från materialförvaltare till ordförande har genom framgångarna utbildats till vinnare vilket smittar av sig på nya spelare och ledare.
Att ta ansvar kräver mod. Mod får man i sin tur av självförtroende och självförtroende får man av framgångar. Socialdemokraterna har haft regeringsmakten i 75 av de senaste 100 åren och även om S de senaste 15 åren styrt landet i 7 år är det bara 5 av åren man styrt med egen budget. Om vi samtidigt lägger till alla kommuner och regioner som S styr, eller är med och styr i, förstår ni att det finns vinnarkultur i partiet.
Vi får inte heller glömma den jämförelsevis stabila politiska plattformen som S står på som inte förvirra vare sig politiskt aktiva, medlemmar eller väljare. Även om Januariavtalet fått många att fundera.
Ser vi däremot på M så har de på de senaste 7 åren gått från Reinfeldts och alliansens liberala politik till Kristerssons batongkonservatism som har mer gemensamt med SD:s nationalism, än med liberala Centerpartiet. En politisk svajighet som knappast skapar en stabil grund att bygga självförtroende på.
Hade Ulf Kristersson haft självförtroende och mod, hade han gett sig själv möjligheten att bli statsminister. I golf är en putt som inte ens når fram till hålet en bortkastad putt, då bollen aldrig fick en chans att gå i hål. På samma sätt kastade Kristersson bort chansen att bli statsminister genom att inte ens låta riksdagen rösta. Det hade aldrig hänt om Kristersson och Moderaterna haft den vinnarkultur som segrare bygger upp genom år av framgångar. Den vinnarkulturen finns i Socialdemokraterna och det är bland annat därför Stefan Löfven återigen är landets statsminister.