När det gäller själva arbetet så har det fungerat utmärkt. Bredband och fiber i de hem jag jobbat från har tillsammans med ett bra och stabilt arbetssystem inte gjort någon skillnad på hemarbete och att arbeta på redaktionen. Digitala möten har fungerat allt bättre och jag känner mig i dag som ett proffs bland proffs när vi träffas på distans via olika digitala mötessystem. Arbetsmiljön i hemmet är väl inte den bästa utifrån arbetsmiljöverkets syn på saken, men för mig funkar det bra.
Så tekniskt sett har jag inga som helst problem, men nu börjar jag förstå att karantänen sliter på mig. För någon vecka sedan var jag för första gången på länge med på ett digitalt morgonmöte med redaktionen. Själva mötet var som morgonmöten ska vara i dessa tider. Tydlig uppmaning att följa redaktionens coronapolicy, snabb genomgång av gårdagen, snabb genomgång av dagen och lite diskussioner kring tänkta reportage. Men det jag reagerade på var det surr som var på redaktionen från det att jag blev uppkopplad och tills själva mötet startade. Kollegor som snackade med varandra på det sätt som jag blivit van vid när jag sitter på min plats på redaktionen. Jag upptäckte hur mycket jag saknade det liv och det kiv som är på redaktionen. Den låga puls som finns när inget speciellt inträffar, men som genast ökar vid en allvarlig händelse. Gnabbandet mellan kollegor som sen lång tid tillbaka känner och respekterar varandra. Utdelandet av nya jobb, problem med att få tag på de som ska intervjuas och många andra saker som händer på redaktionen. Allt detta som man stundvis kan vara irriterad på då det stör ens egen koncentration är nu saker man saknar.
Det här är jag nog inte ensam om att känna. Enligt en undersökning som Tele2 gjorde under våren hade distansarbetet ökat med 400 procent. Runt om i landet har de som kunnat jobba på distans gjort det. Kontor har avfolkats och surret har tystnat. Vissa arbetsplatser har försökt med digitala kafferaster där de hemarbetande kan mötas digitalt. Men har det ersatt vardagstugget och det liv och kiv som finns på arbetsplatserna? Jag tror inte det. Jag tror att vi är många här ute som saknar våra arbetsplatser, våra arbetskamrater och allt med jobbet som vi vant oss vid under normala förhållanden, men som vi nu inte får uppleva. Talesättet att vi inte saknar kon innan båset är tomt är något vi ska ta till oss. För nu är båset tomt, men var så säkra, det kommer att fyllas igen när allt det här är över. För det kommer gå över, och då måste vi vårda kon så den inte flyr båset på grund av oss.