Som den närmast nördiga tittaren på amerikanska advokatserier jag är har jag haft lite svårt att förstå den svenska synen på bevis i juridiska ärenden. I alla serier jag sett, från LA-Law (Lagens änglar) till The good fight, har försvarsadvokaterna kämpat för att ogiltigförklara bevis, som skulle kunna fälla deras klienter. Poliserna måste ha följt lagens paragrafer fullt ut annars riskerar deras bevis att kastas i papperskorgen.
Men så är det inte i Sverige vilket jag fick upp ögonen för under min tid som facklig företrädare. Då var det övervakningskameror som fångade anställda göra något som föranledde arbetsgivaren att agera arbetsrättsligt. Då övervakningen skedde utan tillstånd trodde jag att fackets förhandlare kunde säga ajabaja till arbetsgivaren och därmed rädda medlemmen. Men så fungerar det inte i Sverige, inte ens arbetsrättsligt. Bevis ska kunna användas, oavsett hur de kommit fram. Det som vi kunde göra som facklig organisation var att anmäla arbetsgivaren för otillåten övervakning, och på det sättet driva den frågan. Men bevisen mot medlemmen kunde vi inte göra något åt.
Frågan har blivit aktuell i samband med de bevis som den franska polisen fått fram genom att hacka kommunikationsplattformen Encrochat. Bevis som även det svenska rättsväsendet fått stor användning för, men där försvarsadvokater försökt att få den ogiltig.
”Den fria bevisprövningen innebär att domstolen inte är bunden av några legala regler vid sin prövning av det material som lagts fram i målet. Allt kan beaktas, som förts in i målet.” Det Schultz nämner i artikeln är att domstolen sen har som uppgift att värdera bevisen.
Det är också så jag tolkar det arbete som en av regionens tjänstepersoner gjort i sin granskning av bygglov för uthyrningsstugorna i Sandviken. Det som hänt är att en av tjänstepersonerna inom regionen ringde upp mäklaren och utgav sig för att vara spekulant på en av stugorna i Sandviken som det nu söks bygglov för. I samtalet framkom det att mäklaren inte såg några problem med att stugan användes som fritids- eller fast bostad då ”upplägget finns på andra platser på ön och att risken att "bli påkommen" var låg”.
Här finns det två juridiska delar, dels själva bevisen som framkom dels om handläggaren, eller förvaltningen, begått någon form av tjänstefel.
Bevisen ska i detta fall läggas fram för miljö- och byggnämndens ledamöter då det är en del av den utredning som förvaltningen gjort. Nu är det upp till nämndens ledamöter att värdera mäklarens uttalanden tillsammans med all annan tillgänglig information inför beslutet i bygglovsärendet. Detta oavsett om något formellt fel begåtts av tjänstepersonen eller förvaltningen.
På helagotland.se kan vi läsa att det som tjänstepersonen gjort inte är en vanlig arbetsmetod, enligt Johan Åberg, chef för regionens samhällsbyggnadsförvaltning. Men Åberg tillägger att ”i vissa fall där vi misstänker att vi som myndighetsutövare inte får ärliga svar kan vi göra så här”. Han fortsätter, ”vi är inte skyldiga att uppge att vi är tjänstepersoner”.
Jag tror att vi är fler som fastnat i den juridik som vi fått till oss via amerikanska advokatserier. Fler som tror att bevisning som tillkommit på olaglig väg inte ska kunna användas. Men så är det inte här i hos oss. I Sverige väger bevisningen tyngre än det juridiskt finstilta.
Rättelse
Gårdagens krönika var skriven av Björn Jansson (S), fd regionråd, och ingen annan. Redaktionen ber så mycket om ursäkt.