Det är en gullig fantasy film även om jag har mer minnen av låten som marknadsförde filmen där Limahl sjunger Giorgio Moroders hit Neverending Story. Men namnet på filmen, och låten, får mig att tänka på alla turer kring Romabadet. Jag fick också hjälp att minnas av gårdagens artikel här i GT, där den lokala entreprenören som kan bli ägare till badhuset uttalar sig lite uppgivet över den utdragna processen. En uppgivenhet man har full förståelse för. Oavsett om man vill se badet återöppnat eller man inser att det inte finns pengar.
Om vi tar en liten snabb tillbakablick så stängdes Romabadet akut, då man upptäckt att själva bassängkonstruktionen var i så dåligt skick att den riskerade att falla sönder. Detta hände 2015 under den rödgröna regimen. Efter kostnadsberäkningar kom de rödgröna fram till att badhuset visserligen kunde renoveras till rätt stora kostnader, men att det inte fanns resurser nog att driva tre egna badhus. Det beslutades att lägga ner badet.
En lokal entreprenör var direkt villig att i första hand göra en billig renovering än den som regionen räknat fram och i andra hand ta över badhuset. Men så länge regionen inte var intresserad av att betala för driften, eller köpa upp ett stort antal badtider, blev det ingen affär.
Sen blev det valår och både Centerpartiet och Sverigedemokraterna lovad dyrt och heligt att Romabadet skulle återöppnas. Men efter den marginella borgerliga valsegern kom verkligheten i kapp Centern och även de förstod att det inte fanns pengar till driften. Men ett vallöfte är ett vallöfte och risken att hamna i dålig dager fick geniknölarna att gå varma. Till slut landade man i en paketlösning där vinster i de andra projekten skulle kunna finansiera både renovering och drift av badhuset. Men den enda som nappade på idén kunde inte lova mer än eventuellt en mindre bassäng.
När frågan om paketlösningen var uppe till beslut i regionstyrelsen valde SD att rösta mot förslaget. De hade ju lovat att badhuset skulle återöppnas, inte att en eventuell liten bassäng skulle stå till allmänhetens förfogande någon gång i framtiden. Men när frågan i september beslutades i fullmäktige gillad plötsligt SD även idén på en liten bassäng och beslutet togs att sälja tre fastigheter inklusive badhuset.
Eller togs verkligen beslutet?
Den minnesgoda kommer kanske ihåg att regionfullmäktige i september var digitalt, men med begränsat antal ledamöter på grund av pandemirestriktionerna. Bara 36 av de 71 valda fick, utifrån en gemensam överenskommelse partierna emellan, delta. Men just när det genomfördes votering i ärendet om Romapaketet strulade tekniken för en av ledamöterna. I protokollet kan man tydligt utläsa att 20 röstade nej (ja till paketlösningen) 15 röstade ja (nej till paketlösningen) och en ledamot var frånvarande. Enligt kommunallagen måste mer än hälften av ledamöterna vara närvarande för att ett beslut ska kunna tas vilket inte var fallet.
Beslutet överklagades, inte på grund av röstmissen, utan för att en gotlänning ansåg att beslutet kunde röra sig om otillbörligt gynnande av näringsidkare.
Där står vi nu med en lite uppgiven entreprenör som inte vill annat än att komma igång med sina tre projekt. Projekt som kan komma igång om drygt ett år, som tidigast. Men att hamna mitt i ett politiskt krumbuktande, där den enkla vägen, fixa pengar till både renovering och drift, inte är ekonomiskt möjlig och den ärliga vägen, erkänna att det inte finns pengar till tre regionägda badhus, innebär ett sviket vallöfte, är inte något jag är avundas honom.
Nu kan vi bara hoppas att domstolen som ska behandla överklagandet av beslutet inte upptäcker att beslutet inte togs med tillräckligt många ledamöter. För då ökar väntetiden för entreprenören på med ett antal månader och hela den historien ter sig än mer oändlig.