En plats på ett särskilt boende är inte något som vems som helst kan få. Det är först när man själv ansökt och handläggare på socialförvaltningen ser att det finns behov som en flytt till ett enskilt boende kan ske. Det är när ens behov inte kan ges av hemtjänst och hemsjukvård, eller när ens hemmiljö inte anses säker som man kan få beslut om plats på ett särskilt boende. Då beslut för ett särskilt boende kräver att det finns ett stort behov är det självklart att en ledig plats prioriteras framför att hitta en plats på ett speciellt boende.
Av den anledningen har det tidigare varit möjligt att bara tacka nej till den erbjudna lägenheten vid två tillfällen. De som tackat nej vid det tredje tillfället ansågs inte längre ha behov av vård och omsorg då de prioriterat rätt boende framför rätt vård och omsorg. Jag tycker det varit lite väl stelbent då det rent teoretiskt kan ha medfört att personer som är födda och uppväxta på Fårö fick plats i exempelvis Hemse och tvärtom.
Men nu är det problemet ur vägen då socialnämnden nyligen beslutade att häva regeln där ett tredje nej innebar att beslutet om rätt till särskilt boende hävdes. Nu kan man tacka nej hur många gånger som helst, vilket i sig blir konstigt då behovet uppenbart finns och varje nej skjuter upp den omsorg som personen såväl behöver.
Regionen har i dag tre olika driftsformer bland de särskilda boenden/äldreboenden, som finns på Gotland. De flesta är regionens egna och drivs i egen regi, men några är utlagda på entreprenad. Dessutom finns det ett antal helt privata som regionen har ramavtal med. När det gäller särskilda boenden har regionen inte infört någon valfrihet genom LOV, Lag om valfrihetssystem. Det är med andra ord regionen som bestämmer i vilken ordning de lediga lägenheterna ska fördelas.
Enligt beslut i socialnämnden ska platser på regionens egna boenden besättas först och därefter tar man till platser på de boenden som regionen har ramavtal med. Ett förhållningssätt som jag i princip inte har något emot, då regionen har kostnader för sina boenden oavsett om de är besatta eller inte. Däremot har regionen bara kostnader för boenden med ramavtal när platsen nyttjas.
Under pandemin har det däremot blivit ett problem, då det inte funnits tillräckligt många personer som ansökt om att få rätt till ett särskilt boende. De platser som blivit lediga har inte fyllts på och de boenden som har ramavtal har stått med tomma platser som inte fått fyllas på. Självklart är detta ett problem för öns privata äldreboenden, som tvingas gå igenom pandemin med både ökade kostnader på grund av corona, som mindre intäkter. Det kan till och med leda till att regionens kostnader framöver ökar när ramavtalen ska förnyas.
Men principen att regionen i första hand ska fylla de boenden som regionen själv bekostar kan inte vara fel. Vi ska vara försiktiga med våra offentliga medel och då måste regionens egna verksamheter prioriteras framför entreprenörer med ramavtal. Vill man däremot prioritera rätt boende framför rätt vård och omsorg borde man också fundera över om det är det offentliga som ska finansiera ens boende.
För ett beslut om att få plats på ett särskilt boende är ett beslut på en omsorgsform och inte en möjlighet att fritt välja sitt framtida boende.
Avslutningsvis vill jag ge Liberalerna på Gotland en tanke. De tog i helgen ett både svårt och lätt beslut. Svår då de går tvärtemot sin egen partiledare och stora delar av deras partikamraters åsikter. Lätt för att det följer den liberala ideologin som byggts upp under flera hundra år. Nu återstår att se vad partirådets beslut blir i frågan. Kommer partiet att stödja en regering där liberalismens uttalade fiende får ett stort inflytande eller väljer man att följa den linje som liberalismen haft i århundraden och fortsätta ha ett tydligt avståndstagande från extremism.