När de flesta av arbetsmarknadens kollektivavtal löpte ut i våras befann sig landet mitt i en global pandemi. Parterna beslöt då att förlänga avtalen och skjuta upp förhandlingarna till hösten. Nu i helgen kom parterna inom Industriavtalet överens. Detta trots att pandemin är långt ifrån över vilket i sig är en bravad.
I och med att parterna inom industrin kommit överens är det så kallade märket satt för hela avtalsrörelsen. Av de parter som kom överens i helgen kan LO-förbunden IF Metall, Livs och GS-facket tillsammans med Unionen och Sveriges Ingenjörer nog ses som mer vinnare än arbetsgivarna med Teknikföretagen och Industriarbetsgivarna i spetsen. Arbetsgivarna hade i sina ursprungliga förslag ett centralt nollbud och krav på att åtminstone trappa ner löneökningstakt lokalt. Nu blev det tvärtemot arbetsgivarnas tankar både en upptrappning av löneökningstakten och centralt avtalade löner. Avtalet är värt 5,4 procent och sträcker sig från 1 november till 31 mars 2023. Man skulle kunna kalla avtalet för treårigt, men då det inte kommer att ge några retroaktiva pengar från 1 april i år, då de gamla avtalen gick ut, säger man att de löper över 29 månader. Konstruktionen innebär också att de tänkta löneökningarna för 2020 och 2021 som betalas ut från 1 november blir lite högre än normalt och landar på 3 procent. Nästa centrala lönepåslag blir inte förrän 1 april 2022 och då med 2,4 procent. Nu blir det inte exakt 3 respektive 2,4 procent i löneökningar, utan del av procentsatsen avsätts till pension. Vilket skiljer sig någon tiondels procent mellan de fem industriförbunden på grund av olika konstruktioner på pensionsavtalen.
Det krav som LO-förbunden inom industrin nog är mest nöjda med var att få till en låglönesatsning. Det är en viktig fråga, även om den främst gynnar fackförbund utanför industrin, exempelvis Kommunal och Handels. Låglönesatsningen hade mycket väl kunnat bytas mot andra fördelar i industriavtalen men här tar industrins fackförbund ansvar för LO-samordningen och går i bräschen för de avtal som kommer efter. Något som måste göras för de avtal som ska gälla som märke. Låglönesatsningen innebär att alla lågavlönade, det vill säga de med lägre lön än 26 100 kronor i månaden, får ett högre lönetillägg än de med högre löner.
Nu blir det intressant att följa förhandlingar inom andra branscher än industrin. Hur kommer det exempelvis att gå för Handels och Kommunal? Kommer de även att ta med krav på förbättrade anställningsvillkor nu när de partsammansatta förhandlingarna mellan LO, PTK och Svensk Näringsliv inte kom ända fram med just de frågorna. För Handels är frågan om hyvling extremt viktig och de har flaggat för att ta med hyvling och allmän visstid i avtalsförhandlingarna. I dag kan oseriösa arbetsgivare ”omplacera” de anställda på samma tjänst men med lägre anställningsgrad. Detta utan möjlighet för den anställda att på ett bra sätt kunna rädda sin ekonomi. Den anställda hamnar därmed i ett val mellan pest och kolera. Hyvling är ett sätt att kringgå anställningsskyddet som inte är värdigt dagens samhälle.
För Kommunal finns stora problem med de uppmärksammade sms-anställningarna. Personer som har anställningsavtal där de tvingas sitta hemma och vänta på ett sms från arbetsgivaren. Här har vi en modern form av 1800-talets daglönare. Skillnaden är att i dag slipper arbetsgivaren se daglönaren i ögonen.
Men som sagt, nu är industrins avtal klara och därmed är märket satt. Nu återstår bara resten av avtalsrörelsen.