Jag ser det som mer obegripligt att ledarskribenten inte förstår orsaken bakom bostadsbristen, det är nämligen inte någon raketforskning.
Så länge en egen bostad inte är någon rättighet som garanteras av samhället kommer vi att ha en fortsatt bostadsbrist. I alla fall generellt och framför allt då på orter med en ökande befolkning.
När bostadsmarknaden dessutom är just en marknad kommer den inte att lösa bostadsbristen av sig själv. Inte ens det förut så framgångsrika konceptet med allmännyttiga bostadsbolag är möjligt att nyttja då även de bolagen måste vara marknadsanpassade. Tillgång och efterfrågan styr pris och därmed vinsten. Det finns väl ingen kapitalist som vill förstöra sina egna möjligheter till att tjäna pengar genom att på eget bevåg kraftigt begränsa efterfrågan i just sin egen bransch. Att marknaden då själv skulle lösa samhällets problem genom att bygga bort bostadsbrist är en utopi. Oavsett vilka krav, regleringar, detaljplaner eller skatteregler som finns eller inte finns.
I samband med diskussioner om privatisering av offentliga verksamheter kommer ofta frågan från privatiseringsivrarna om varför det bara är "kvinnliga" branscher som ska förbli i offentlig regi. Varför tycker de som anser det är fel med privata aktörer i vård, skola och omsorg inte att det är lika fel i exempelvis byggbranschen? Den frågan förblir ofta obesvarad av någon outgrundlig anledning. Varför vågar vi inte svara att det faktiskt skulle bli bättre för samhället om även byggbranschen togs över av det offentliga.
Men så länge vi inte ens kan enas om att det ska vara en rättighet att ha någonstans att bo finns det ingen anledning för det offentliga att ta över bostadsbyggandet. Och om det skulle bli en rättighet att ha en bostad kan vi ändå inte vara säkra på att den rättigheten blir verklighet. Staten behöver också ta kommandot för att garantera allas rätt till bostad.
De rättigheter vi har i dag är bland annat rätten till likvärdig skola och rätten till likvärdig sjukvård. Rättigheter som nu svajar betydligt. Samhället kan i dag inte garantera dessa rättigheter och orsaken är inte att staten lagt sig i för mycket, snarare tvärtom. I dag har föräldrarnas studiebakgrund större påverkan på barnets skolresultat än på mycket länge. Skolan klara inte längre av sin uppgift att kompensera för elevers olika förutsättningar. Det råder ingen tvivel om att det är avregleringen av skolan som är en stor orsak till den ökande ojämlikheten i skolan.
På liknade sätt ser vi hur avregleringen av sjukvården innebär att välbärgade storstadsområden har en uppsjö av privata vårdkliniker, medan de som bor i socialt utsatta områden får stå i kö till de få vårdcentraler de har tillgång till. Resursfördelningen blir genom fria vårdval också skev. För en vecka sedan, den 20 januari, beskrev Magnus Isacson, läkare och ordförande i Svensk förening för allmänmedicin, sin situation så här i en debattartikel i Expressen: ”Att jobba som allmänläkare i ett socioekonomiskt utsatt område i Stockholm är ett mer eller mindre omöjligt uppdrag.” Han har därför valt att säga upp sig då han ”inte längre kan stå för den vård som vi har möjlighet att erbjuda och jag lider med mina hårt kämpande patienter och kolleger”.
Om vi ska råda bot på bostadsbristen måste vi först enas om att bygga bort den och att det offentliga tar kommandot, något jag inte tror är politiskt möjligt. Det finns för starka ekonomiska krafter som inte vill se en bostadsmarknad i jämnvikt. Många fastighetsbolag och privata bostadsägare som köpt dyra bostäder vill inte se de minska i värde. En fastighetsbubbla av kraftigt upptrissade priser på bostäder som spricker skulle kunna leda till en ny ekonomisk kris likt den på 1990-talet. Det var också cirkusen kring bostadslån i USA som utlöste den globala ekonomiska krisen 2007-2008.
Där i marknadskrafterna hittar vi den väldigt enkla och fullt begripliga orsaken till bostadsbristen.
Välförtjänt
Jag kan inte annat än falla in i alla hyllningar av Region Gotlands smittskyddsläkare Maria Amér som i går överraskades av GT:s Magnus Ihreskog som vinnare av årets gotlänning 2020. Korad av Gotlands Tidningars och Helagotland.ses läsare. Utan att på något sätt förringa de övriga nominerade kunde de, ett så speciellt år som 2020, inte konkurrera med Gotlands egen Anders Tegnell. Nu haltar även den jämförelsen då Maria Amér med sitt lugna och sakliga sätt inte blivit kritiserad, vilket Tegnell blivit, utan enbart uppskattad för sin kompetens och sitt sätt att informera och möta oss gotlänningar i den svåra kris som coronapandemin inneburit för oss alla. Stort grattis Maria Amér till utmärkelsen Årets gotlänning.