Ledare
De flesta av oss har fått möjlighet till lite ledighet under midsommarhelgen. Andra har som vanligt haft jouren för att viktiga samhällsfunktioner ska fungera även när andra sjunger små grodorna och äter sill. Jag tänker då på poliser, akutsjukvården och omsorgen, verksamheter som aldrig får vila.
Men i år har även landets toppolitiker och deras närmaste medarbetare fått lägga manken till. Det är ”straffet” för att riksdagen för en vecka sedan valde att rösta för ett misstroende riktat mot statsminister Stefan Löfven och därmed hela regeringen.
Under helgen har vi som inte kunnat lägga ifrån oss mobilerna med alla dess nyhetsappar fått stadig information om läget. Socialdemokraterna och Centerpartiet har satt press på Liberalerna och föreslagit en omförhandling av Januariavtalet. Något som Liberalerna tackat nej till, då de nu ställt sig helt på Ulf Kristerssons (M) sida. Moderaterna har i sin lämnat ett förslag till Centerpartiet för att få över dem till den högernationalistiska sidan. Något som Centern tackat nej till, då de inte kan tänka sig ingå i en överenskommelse som bygger på stöd från Sverigedemokraterna.
Samtidigt som förhandlingar och samtal ägt rum har beskyllningarna om vems fel det är att det inte kan bildas en regering haglat. Ska sanningen fram är alla partierna lika goda kålsupare. I teorin skulle samtliga partier kunna lösa problemen och släppa fram en regering från den andra sidan. SD skulle, teoretiskt, mycket väl kunna ge sitt stöd till en S ledd regering och tvärt om gällande S och Kristersson som ny statsminister. Men i praktiken skulle det vara omöjligt med de låsningar som vi har i dagens politiska klimat.
Där sitter vi nu medan klockan tickar mot ett extra val. Vi har två tydliga regeringsalternativ i en S-ledd regering stödd av C, MP och V vilka har 174 av riksdagens mandat bakom sig om samtliga partiers ledamöter piskas in. På andra sidan har vi en M-ledd regering som stöds av KD, L och SD, vilken samlar 173 riksdagsledamöter. I riksdagen finns just nu två så kallade politiska vildar, vilka lämnat sina respektive partier, L och V, under mandatperioden, men valt att stanna kvar som riksdagsledamöter.
I början av förra veckan deklarerade den förre liberalen, Emma Carlsson Löfdahl, att hon lämnar uppdraget i riksdagen, men hennes efterträdare börjar inte tjänstgöra förrän första augusti. Hur Löfdahl gör om det skulle bli en ny regeringsomröstning under denna vecka kan vi bara spekulera i, men en inte alltför vild gissning är att hon väljer att stanna hemma.
Däremot är jag tämligen säker på att Amineh Kakabaveh, som lämnat V, inte skulle ställa sig bakom en regering där SD ingår i underlaget.
Om mina gissningar stämmer finns det en majoritet för en fortsatt Löfven-regering, men en mycket bräcklig sådan. Men blir det extra val eller en ny regering med extremt svagt stöd i riksdagen? Det lär vi få reda på under dagen.