I en debattartikel som Dagens Nyheter publicerade i fredags var Liberalernas partiordförande Nyamko Sabuni tydlig med sin vilja att ingå i en regering efter valet 2022. ”Det är därför naturligt att Liberalerna efter nästa val i första hand eftersträvar regeringsmakt.” För ett parti som utifrån opinionsläget ligger klart under riksdagsspärren borde väl målet i första hand vara att komma över fyra procent. Men siktar man mot stjärnorna….
I den debattartikel var Sabuni tydlig med liberalernas historiska insatser i arbetet mot socialism och vänstervågor. Det stod beskrivet tidigt i artikeln och redan där började jag ana ugglor i mossen. För i min värld har liberaler i Sverige och världen över även bekämpat nationalism, nazism och fascism, något som nu inte omnämns i artikeln. Man kan fundera på varför man är så blygsam i beskrivningen av sin kamp mot nationalism, nazism och fascism. Men när man läst debattartikeln och de intervjuer som följt förbundsstyrelsens inriktningsbeslut förstår man varför. Liberalernas partistyrelse öppnar nu upp för att ingå i en regering som samarbetar med Sverigedemokraterna och då är det ju olämpligt att påpeka delar av det man tidigare bekämpat.
Nu är beslutet taget av en mycket splittrad partistyrelsen och ska vidare till partirådet som ska hållas i slutet av mars. Från Liberalerna på Gotland har ordföranden Simon Härenstam uttalat sin personliga åsikt till P4 Gotland. Han tycker att det är fel väg att gå vilket han hänvisar till de två landsmötesbeslut som pekar åt motsatt håll mot det som förbundsstyrelsen nu föreslår, samt beslutet att ingå Januariavtalet för att just hålla SD borta från inflytande. Han sa dessutom att ”man måste kunna lita på att partier har ställningstaganden och ideologier som håller och inte flackar över tid”.
Det är svårt att inte hålla med Härenstam i hans analys. Svensk politik behöver att socialliberalt parti. Centerpartiet håller i mångt och mycket den liberala fanan högt. Främst i frågor om mänskliga rättigheter, men i frågor som rör exempelvis arbetsmarknaden är de betydligt mer nyliberala och håller marknadsekonomin hårt om ryggen. Så det finns en stor och öppen plats för ett liberalt parti när det gäller att värna om de svagaste i samhället. Sjuka, personer som uppbär LSS och äldre har i dag inget borgerligt parti att stödja sig emot. För att inte tala om skolan där L haft ett mycket stort förtroende, vilket numera är som bortblåst.
Jag tror det finns många borgerliga väljare som i dag känner sig vilsna i den konservativa, polpulistiska och nationalistiska politik som Moderaterna och Kristdemokraterna företräder. Jag tror många av dem inte heller känner sig hemma i Centerpartiet, utan att de gärna skulle vilja se ett socialliberalt parti där de mjuka frågorna tas på allvar. Dessutom är spelplanen full med partier som vill se fler batonger mot förortsbarn, mer stridsvagnar (och då gärna med Natoflagg) på våra militärförläggningar och färre personer med utländsk bakgrund på våra gator. Att Liberalerna ska kunna armbåga sig till en väljarkår på den delen av spelplanen känns inte trolig. Möjligen kan man klara fyraprocentsspärren med stödröster, men även där finns andra partier, läs KD, före i kön.
Och frågan är om det är ett parti som till nästa val måste förlita sig på att andra partiers väljare, som medlemmar och förtroendevalda i Liberalerna vill se sitt parti förvandlas till?
Det kommer onekligen bli spännande att se vad partirådet kommer fram till i slutet av mars då frågan avgörs.