I de pågående avtalsförhandlingarna vill Kommunal förutom 3 – 3,5 procent i löneökning också ha retroaktiva löneökningar från i våras, rätt till fyra veckors sammanhängande semester under sommaren och ett slopat karensavdrag för medlemmarna. Till SVT-nyheter meddelar Kommunal att de och arbetsgivarna står ovanligt långt ifrån varandra. Fackförbundets ordförande Tobias Baudin säger till SVT att ”det blir nog den tuffaste avtalsrörelsen vi någonsin gått igenom”.
Det finns med andra ord risk för en utdragen avtalsrörelse där parterna både varslar och verkställer stridsåtgärder. Och det är när vi kommer till strejk som stridsåtgärd som Kommunal har sitt stora problem. I de flesta branscher drabbas arbetsgivarna hårt av en strejk då deras produktion av tjänster eller varor minskas eller stoppas helt. Deras kunder drabbas endast om just de varorna eller den produkten inte finns att få tag i på annat sätt. Strejk är då ett kraftigt vapen. Men när Kommunal går ut i strejk drabbas deras arbetsgivare bara marginellt medan kunderna drabbas hårdare. Kommuner och regioner tappar inga inkomster men minskar däremot sina utgifter när deras anställda går ut i strejk, medan medborgarna exempelvis tvingas att hitta andra sätt att ta sig till jobbet om kollektivtrafiken dras in i strejken. Dessutom är det förbjudet att ta ut personal i samhällsviktiga funktioner i strejk.
Det är här alla vi andra kommer in. Om vi verkligen menade allvar med våra applåder behöver vi också visa det i riktig handling. Det är dags att sätta press på våra politiker och få dem att prioritera välfärdsfrågorna och sätta dem högre upp på agendan. Välfärdsarbetarnas löner och villkor hänger enbart på politiska prioriteringar. De senaste 30-åren har välfärden nedprioriterats. Först hade vi 1990-talskrisen med efterföljande sanering som Göran Persson tvingades till. Hans mantra ”Den som är satt i skuld är icke fri” blev till och med titeln på hans bok. När landet börjat återhämta sig vann den nybildade Alliansen valet 2006 och nedmonteringen av välfärden fortsatte, något som inte blev bättre av den globala finanskrisen som drog över världen 2007 – 2008. Lika lite som applåder ger välfärdsarbetare mer pengar i plånboken ger skattesänkningar mer resurser till välfärden. Jobbskatteavdrag, rut- och rotavdrag samtidigt som välfärden inte fick resurser till de behov som uppstått satte samhället i en dålig sitts. Redan 2017 påtalade finansminister Magdalena Andersson välfärdens kommande behov av resursförstärkning, när hon talade i Almedalen. En demografi där andelen äldre och barn ökar medan den andel av befolkningen som är i arbetsför ålder minskar skapar problem. Det är ju de som jobbar som finansierar välfärden. Att våra äldre samtidigt lever längre är ju fantastiskt, men det gör inte ekvationen enklare.
Länge stod partierna på den politiska vänstersidan ensamma i sina krav på mer resurser till välfärden. Men under den senare delen av 2019 och början på 2020 vaknade även de borgerliga partierna. För en gångs skull stod välfärdsfrågorna överst på agendan och partierna bjöd över varandra när det gäller statsbidrag till kommuner och regioner. Men sen kom coronan och den samling som följde ökade stödet för Socialdemokraterna vilket till slut möttes med moteld från de politiska motståndarna genom att återigen sätta lag, ordning och invandring högst upp på agendan.
Nu måste vi visa att det är välfärdens tur. Vi måste återigen sätta välfärdsarbetarnas villkor överst på agendan. Vi måste göra Kommunals krav på förbättrade villkor till allas våra krav.