När jag var liten var de vuxnas uppmaning till oss pojkar att inte slå flickorna. Uppmaningen är än i dag mycket viktig, även om alltför många män verkar ha svårt att förstå innebörden. Men orsaken till att vi inte skulle slå flickorna var att de var svagare och känsligare än oss pojkar.
Nu fick vi pojkar givetvis inte slå varandra heller, men om vi ändå gjorde det skulle vi ta det som män och inte visa andra känslor än rent manliga, som ilska eller revanschlust. Om någon av oss började gråta var det inget positivt och lipsill var inget man ville bli kallad. Visande av känslor som var mer förknippade med tjejer var till och med en orsak för de ”tuffa” att utsätta någon för övergrepp. Ofta utan att skolan eller andra i omgivningen ens reagerade.
I sagoböcker kunde vi läsa om prinsar som slogs med drakar och prinsessor som väntade i slottet på sin hjälte. Filmer vi såg på TV och bio visade hur starka män skyddade svaga kvinnorna oavsett om det var cowboys eller riddare med skinande rustning. Vi förstod att det var männen som skulle se till att födan fanns på bordet oavsett om de jobbade hårt på gården, i fabriken eller om de jagade sitt eget villebråd. Detta medan kvinnorna tog hand om barnen och hemmet samtidigt som de grät eller visade hur mycket de dyrkade sina starka och virila män. Förutom när de blev utsatta för övergrepp av skurkarna och därmed föremål för hjältens räddningsaktioner.
Jag fick också lära mig att mäns och kvinnors sexualitet var helt olika. Exempelvis var det manligt att ha många partners medan kvinnor ifrågasattes rätt fort om de upplevdes ha ett för inbjudande beteende. Fina flickor fick inte heller ge med sig för fort utan skulle trugas i säng och helst inte förrän på bröllopsnatten.
I dag vet jag hur fel detta är. Allt jag fått med mig från min barndom och som satt sig i ryggmärgen måste jag vänja av mig. För i dag vet jag att kvinnor är varken svagare eller känsligare, eller på annat sätt mindre kapabla att ta hand om sig själva. Kvinnor har inte ett basalt behov av en man för att kunna överleva. Kvinnor och män är och ska vara jämlikar. Alla har rätt att ta och ha samma ansvar. Både i hemmet, i arbetslivet och på fritiden. De patriarkala normer som jag är uppväxt med, och som ännu genomsyrar samhället, måste vi lämna bakom oss.
Men samhället ser ut som det gör och det finns män, och kvinnor, som inte lyckats slå sig fri från normernas bojor. Män som inte klara av att hamna utanför den rådande mansnormen. Män som känner sig misslyckade och hamnar i en svår psykisk ohälsa. Om inte annat visar självmordsstatistiken på en förödande övertalighet av män.
Att personer som blivit av med jobbet och inte kan försörja sig själv eller sin familj, eller personer som trots många försök inte kunna hitta någon livspartner, blir deprimerade och hamnar i psykisk ohälsa kan jag lätt förstå. Det är inget som har med vare sig mansnorm eller kön att göra. Mat på bordet och kärlek behöver vi alla. Men det borde pratas högre och oftare om mäns psykiska ohälsa, för varje självmord är ett misslyckande.
Men när förhållanden övergår till misshandel, såväl fysisk som psykisk, har de passerat en gräns som aldrig borde passeras. När kärleken, eller rättare sagt, rädslan att mista kärleken övergår till ett sjukt kontrollerande av sin partner har det också passerat gränsen för det tillåtna.
Frågan är hur vi kan minska mäns våld mot kvinnor och här anser jag att politikerna till stor del pekar åt fel håll. Hårdare straff är inte rätt medicin av minst två olika anledningar. Hade hårdare straff varit lösningen för att minska antalet brott skulle brottsligheten vara minimal i exempelvis USA och Kina, där man har dödsstraff. Men den orsak som jag ser som viktigast är att det krävs att ett brott är begånget innan personen straffas. Om vi väljer att straffa hårdare utan att lösa orsaken bakom brottet kommer kvinnor även fortsättningsvis att bli misshandlade, våldtagna och mördade av sina män eller före detta män. Och för en mördad kvinnas anhöriga är ett längre straff för mördaren ingen större tröst.
Vi måste helt förändra könsrollerna och ge flickor, men också pojkar, verktygen att i ett tidigt stadie se det som kan utvecklas till en dålig relation. Alltför att relationen ska kunna avbrytas innan den blir farlig. Men också för att lära ut hur en bra relation ska se ut. Det måste göras redan i skolan och här har genuspedagogiken en central roll. Först då kan vi lämna synen på pojkar som prinsar i blänkande rustning och vasst svärd och flickor som prinsessor i fina klänningar som inte kan göra annat än att vänta på sin prins för att få ett drägligt liv.