Under pandemin har de åtgärder som vidtagits av arbetsgivare blivit enormt viktiga. I de flesta fall ser jag bara naturliga och kloka åtgärder. Exempelvis har sjukvården gjort vad de kan för att skydda både sin personal och alla besökare. Äldreomsorgen har också gjort vad de kan för alla med de resurser man haft. Nog kan man hitta enskilda arbetsgivare som gjort felbedömningar, men generellt har man haft en rak och tydlig linje för att skydda både sina anställda och de man ska ge service till.
I handeln fick kassorna snabbt plastskydd och köerna markerades för att kunderna skulle hålla avstånd. Liknande åtgärder vidtogs i många andra branscher.
Restauranger tvingades minska utrymmet för kunder vilket krögarna tog, och ännu tar, ett bra ansvar för.
De som kunde jobba hemifrån fick stora möjligheter att göra det och i många fall blev de i det närmaste beordrade. Något som fortsätter och troligen leder till en större förändring på arbetsmarknaden med fler som jobbar hemifrån helt eller delvis.
Men när det gäller grundskolan är jag fundersam om kommunerna och skolföretag verkligen gjorde allt för att minska smittspridningen. Visserligen antogs det tidigt att barn inte var lika smittsamma som äldre och dessutom misstänktes det tidigt att barn inte blev lika sjuka om de smittades.
Det fanns dessutom starka farhågor för att barnen inte skulle må bra av att grundskolorna stängdes eller att man genomförde liknande distansundervisning som blev aktuell för gymnasieskolor, vuxenutbildningar, högskolor och universitet. Inget av dessa antaganden som gjorts angående barn och corona, har blivit motbevisade, snarare tvärtom, så där fick myndigheterna rätt. Men hur har skolan och myndigheterna jobbat för att skydda lärare och andra vuxna i skolans värld som måste vara nära barnen?
Under februari i år lät Lärarförbundet, Kantar Sifo genomföra en undersökning där frågan om arbetsgivarens insatser under pandemin behandlades. I undersökningen svara nästan 20 procent av de tillfrågade lärarna att deras arbetsgivare helt eller delvis inte gjort vad de kan för att minska smittspridningen.
När frågan om Folkhälsomyndighetens riktlinjer ens är möjliga att följa svara hela 44 procent att det är helt eller delvis omöjligt att följa riktlinjerna. Ett skyddsombud beskriver följande:
”De nerdragningar som pågått under flera år där varje millimeter av skolan ska utnyttjas hela tiden är kännbara nu. Det finns inte en millimeter över att sprida ut sig på, vi har de utrymmen vi har och det är fullt av elever hela tiden, trots att vi försöker anpassa oss.”
Jag förstår att lärarnas oro att bli smittad är stor. I undersökningen uppger hela 74 procent av de svarande att de har en stor eller ganska stor oro för att bli smittad. En annan undersökning som Lärarnas Riksförbund gjort visar att en fjärdedel av de svarande hade haft konstaterad covid-19, så oron har varit befogad.
Det är uppenbart att de skolanställda hamnat mellan stolarna. Myndigheternas restriktioner anses inte vara möjliga att följa utifrån de omständigheter som rådde, och råder, och kommunerna verkar inte vara beredda att förändra omständigheterna så att restriktionerna är möjliga att följa. Elevernas utbildning och psykiska hälsa har satts i både första och andra rummet.
Men det är inte bara smittspridningen i sig som påverkat lärarnas arbetsmiljö. Pandemin har också lett till att lärarnas arbetsbörda ökat och många lärare vittnar om en ohållbar situation. Undervisningen skulle ju fortgå som vanligt även om pandemin förde med sig fler arbetsuppgifter.
Undersökningen visar att 75 procent av de tillfrågade lärarna ansåg sig, vid tillfället för undersökningen, ha haft hög eller extremt hög arbetsbelastning de senaste två veckorna.
Det fokus som varit på att elevernas utbildning och psykiska hälsa inte ska drabbas av pandemin, har istället drabbat lärarna. Slutsatsen jag drar av de undersökningar som de bägge lärarförbunden gjort är att lärarna, som yrkesgrupp, är en av pandemins stora förlorare.