Som vanligt när någon person väljer att lämna ett offentligt arbete eller uppdrag blir deras värv recenserat i allehanda medier. Så har även skett efter Stefan Löfvens besked i söndags att han väljer att kliva av uppdraget som partiordförande när Socialdemokraterna håller sin kongress i november och därefter även lämnar posten som statsminister.
När jag läser de recensioner som Löfven nu får kan jag konstatera att de ger en mycket splittrad bild. Något som inte överraskar i det extremt polariserade politiska landskap vi har i dag.
Om vi lämnar de kommentarer som helt saknar sans och balans, ofta från högerpartiernas sympatisörer, finns det ändå en viss samstämmighet. Den politik som Löfvens regering fört beskrivs av många, även socialdemokrater, som borgerlig och mer inriktad på att behålla regeringsmakten än att driva socialdemokratisk politik. Något som är märkligt för mig som är insatt, men som jag förstår utifrån den bild som media i olika former för fram. Vilket i sig är ett socialdemokratiskt misslyckande, för det saknas inte socialdemokratisk politik under Löfvens ledning.
När Löfven blev statsminister 2014 så var det parlamentariska läget det värsta i modern tid. Det rödgröna blocket var större än Alliansen, men Sverigedemokraterna var, precis som mandatperioden innan, vågmästare i riksdagen. Men 2014 var SD:s självförtroende boostat av ett bra valresultat och när höstbudgetomröstningen genomfördes skickade en sjukskriven Jimmie Åkesson sina partikamrater de bevingade orden: Give them hell. Ordern var att bryta praxis i riksdagen och ställa till det för Löfvens regering genom att rösta på Alliansens budget, vilken då vann omröstningen i riksdagen.
För att förhindra en regeringskris och en omöjlig situation för en minoritetsregering, slöt de rödgröna och Alliansen därefter Decemberöverenskommelsen, DÖ. Den innebar att det icke regerande blocket framöver skulle släppa igenom regeringens budgetförslag. Oavsett färg på regering.
Nu sprack DÖ, men partierna höll sig ändå på mattan fram till det att budgetomröstningen hösten efter valet 2018 genomfördes och vi återigen fick vi se en liknande utveckling. SD valde återigen att frångå praxis och röstade igenom den budget som M och KD lagt gemensamt.
Vad som hänt under Löfvens två regeringsperioder är att det budgetunderskott som Alliansregeringen lämnade efter sig vänts till ett stort överskott. Vi har även sett historiska satsningar på välfärden, polisen och försvaret. Trots regerande på två borgerliga budgetar.
Löfven blev också den regeringschef som fick ta tag i flyktingvågen 2015 och coronapandemin. Två kriser där vi sett att landet inte stod rustat.
Januariavtalet, JA, har också kritiserats för att till stora delar innehålla C och L politik, men när man granskar punkterna hittar man hela 75 procent välkänd s-politik. Att Löfven ”klamrat” sig fast vid makten har resulterat i mycket socialdemokratisk politik vilket borde vara målet för alla socialdemokrater. Men jag förstår att många S-väljare vill ha ännu mer, och ännu snabbare, då Sverige under hela Löfvens regeringstid stått inför många utmaningar.
Det arbete Löfven gjort under sina sju år har han gjort med bravur. Jag tror inte att något annat parti har den bredd som krävts för att samtidigt föra en samlad politik som minskar klyftorna, renoverar välfärden, höjer pensionerna, bekämpar gäng- och kvinnovåld och är en föregångare i den klimatomställningen vi måste genomföra. Vilket S gjort under Löfvens ledning.
Men då uppmärksamheten har riktats mot de problem som uppstått genom en långvarig nedmontering av samhället och den C och L-politik han tvingats genomföra och inte mot de åtgärder han gjort för att minska samhällets problem eller de 75 procent av Januariavtalet som är S-politik, kommer hans eftermäle att vara splittrat.