LO har under många år granskat maktelitens inkomster och jämfört dem med vanliga arbetares inkomster. Utvecklingen är tydlig, maktelitens inkomster ökar mer i förhållande till arbetarlöner även om skillnaderna för inkomståret 2019 är kvar på liknande nivå som rekordåret 2018. Näringslivet ekonomiska eliten tjänade i snitt under 2019 lika mycket som 60,2 industriarbetare. När rapporten kom ut första gången 1950 snittade samma elit en inkomst som motsvarade 26,1 industriarbetarlöner. 1980 när samhället var som mest jämlikt motsvarade elitens inkomster bara 9,1 industriarbetarlöner. Allt jämlikhetsarbete som gjordes mellan 1950 – 1980 har under de följande 40 åren både hämtats in och ökats ut och ojämlikheten är i dag rekordstor.
I granskningen ingår även andra delar av landets maktelit bland annat politiker. Till skillnad från näringslivets toppar har de som avlönas med våra skattemedel en relativt låg inkomst. Gruppen politiker tjänar i snitt 3,9 gånger mer än en industriarbetare. Vilket är jämförbart med föregående mätning. Toppåret för politiker var 2007 då de tjänade lika mycket som 6,7 industriarbetare. 1985 var skillnaden som lägst och var då 2,8 industriarbetare. Så även om det ofta är politiker som får stå i skottgluggen för människors ilska över höga löner känns den ilskan ordentligt felriktad. Det är dessutom sällan som samma argumentation gäller för privata företags företrädare trots att även deras inkomster är finansierade genom skatter.
2018 hade Attendos dåvarande vd en årslön på 6,3 miljoner kronor och ett aktieinnehav som uppgick till en halv miljard. Samma år hade det privat sjukvårdsföretag Capios vd en årslön på 4,8 miljoner och ett aktieinnehav på 45 miljoner. Vd:n för det som en gång hette Carema, men som numera heter Nytida, Vardaga och Lära tjänade 2018 4,3 miljoner och hade aktier värda 47 miljoner.
Deras företag har en sak gemensam och det är att de bedriver skattefinansierade verksamheter. Men av någon anledning anses deras intjänade miljoner som finare än de ersättningar som våra politiker genom demokratiska beslut har rätt att ta ut.
LO tar i sin rapport också upp vad som skulle kunna göras för att minska de ekonomiska klyftorna. De föreslår i rapporten att det ska införas en "rättvise-skatt" vilket närmast kan ses som en ny variant av värnskatten. LO vill också se en enhetlig skatt på kapitalinkomster på 35 procent.
Just frågan om de förhållandevis låga kapitalskatterna fick en skjuts 2017 när tidningen ETC lyckats hitta ett anmärkningsvärt exempel. Det var ägaren för en stor matvarukedja som tjänade miljoner i månaden so bara betalade 18 procent i skatt medan en av kedjans kassörer skattade 23 procent på sin låga inkomst. Innan någon på skattemyndigheten brusar upp är det nog bäst att tillägga att exemplet är rätt extremt. Även ETC:s granskning visar att snittskatten för de 1000 med högst inkomster under ett antal år snittat en skatt på 34 procent. Men orsaken till den förhållandevis låga skatten är höga inkomster på kapital vilket också är en av orsakerna bakom att maktelitens inkomster skenar iväg.
Om vi vill ha det bästa samhället vi kan få måste vi minska klyftorna. För det är bevisat att jämlika samhällen är de bästa för alla. OECD kom 2014 fram till att den svenska tillväxten hade kunnat bli 7 procent högre om jämlikheten varit bättre. För att nå dit måste skillnaderna minska mellan den ekonomiska eliten och vanliga löntagare. Att näringslivets toppar kvitterar ut årsinkomster som överstiger en industriarbetares livsinkomst är inget annat än ett underbetyg på det svenska skattesystemet.