I debatten kring lösningen på mäns våld mot kvinnor dominerar kravet på hårdare straff. Jag tror inte att hårdare straff är lösningen på våld i nära relationer. Vi borde istället hitta sätt att minska beteenden som leder till våld i nära relationer och då menar jag beteenden hos både män och kvinnor.
Män behöver hitta andra sätt att handskas med, eller minska, sin frustration och kvinnor behöver stöd för att känna igen och lämna destruktiva förhållanden. Men vi behöver också förbättra myndigheters sätt att hantera anmälningar och misstankar om våld i nära relation.
Förändringar av regelverken kring kontaktförbud har blivit en av politikernas populäraste lösningar. Om mannen blir belagd med ett kontaktförbud, som dessutom kan kontrolleras med exempelvis en fotboja, tror man sig kunna minska möjligheten för män att fortsätta våldföra sig på kvinnan de har en relation med. Det är lätt att se logiken, men är det stora problemet att män som belagts med kontaktförbud fortsätter att vara våldsam mot samma kvinna?
Dagens Nyheter har undersökt 58 domar mellan 2015 0ch 2020 där män dömts för att ha mördat en kvinna de haft en nära relation med. Endast fyra av de mördade kvinnorna hade ansökt om kontaktförbud och samtliga hade avslagits.
Ingen av de 58 män som fälldes för brotten hade vid mordtillfället kontaktförbud så oavsett om kontaktförbud medför att en fotboja ska bäras hade de 58 morden ändå inte kunnat förhindras. Trots att 53 av morden begicks i kvinnans hem.
I DN:s reportage kan vi läsa att endast en tredjedel av alla ansökningar om kontaktförbud beviljas. Här blir jag lite fundersam. Vad är det som gör att ett kontaktförbud ska vara så svårt att få igenom? Om någon inte vill att jag ska hälsa på är det väl knappast ett sätt för den personen att kränka mina medborgerliga rättigheter.
Visst kan jag bli kränkt om någon jag trodde mig ha en bra relation med, ber mig att hålla mig ifrån hen, men min rörelsefrihet blir ju inte speciellt begränsad. I de flesta fall räcker det också med en tillsägning, eller två, för att personen ska bli lämnad i fred.
Då är det väl viktigare att den som känner sig hotad eller trakasserad får möjlighet att skydda sig, när mannen inte fattar att han inte är välkommen. Ett kontaktförbud kan ju också bli en ögonöppnare för den som drabbas av det.
Nu är tydligen kraven för att belägga någon med kontaktförbud rätt tuffa. De fyra mord som DN skriver om, där det ansökts om kontaktförbud, resulterade i avslag då männen inte var straffade tidigare. Detta trots att det i samtliga fall pågick utredningar om misshandel. I minst ett av fallen har den misshandlade kvinnan varit i kontakt med både polis och socialtjänst, utan att det hjälpte.
DN:s granskning visar att det är svårt att få bukt med mäns våld mot kvinnor när vi inte tar tag i problemen i ett tidigt stadie. Vi behöver en ordentlig kompetens- och resurshöjning hos myndigheter som exempelvis polis och socialtjänst. Så de har möjlighet att ta tag i de tips, misstankar och anmälningar de får in.
Vi måste ha skyddade boenden för de utsatta kvinnorna och funktionell vård till de män som fysiskt eller psykiskt misshandlar kvinnor de har en nära relation med. Men vi behöver också ha ett bra och fungerande program för de barn som tvingas bevittna våld i nära relation.
Fritidsgårdarna hade förr en mycket viktig roll i fostran av unga. En roll som var så mycket friare än den som skolan hade och har. Men nu när allt färre ungdomar vistas på de få fritidsgårdar som är kvar måste skolans ansvar öka. Skolan ska lära för livet och då behöver eleverna även lära för i liv i nära relation med någon.
Jag tror att skolan har en bra chans att ta det ansvaret om läroplanen ger den möjligheten. Samtyckeslagen kan vara till en bra hjälp och det arbete som görs i förskolorna där barnen lär sig att sätta gränser genom ”stopp min kropp” ger en bra grund för framtidens kvinnor och män.
Men när inte förskolan och skolan lyckas, när grannar och anhöriga inte reagerar, när polis och socialtjänst misslyckas och då mannens ilska mot sin närstående får till följd att hon hamnar på sjukhus eller bårhus och han inför rätta, då är det bra att det finns tuffa straff. Men om vi kan hitta lösningar som gör att det första slaget aldrig kommer är straffsatserna av underordnad betydelse.