Efter moget övervägande valde Stefan Löfven att i dag avgå framför att utlysa ett nyval. Därmed är det åter dags för talman Andreas Norlén att kavla upp ärmarna och ladda kakfaten. Det är också nu vi ser vilket ansvar som partierna i den samlade oppositionen är beredda att ta för landets bästa. Att rösta bort en regering är lätt, att ta ansvar för landet är betydligt svårare.
Vi kommer alla ihåg den 134 dagar långa regeringsbildningen efter valet 2018. Där sakpolitiska låsningar och gamla blockpolitiska strukturer var hinder, som förlängde processen. Dessa hinder är nu borta men nya har dykt upp. Utifrån mandatfördelningen i riksdagen har inget förändrats, däremot känns låsningarna värre. Moderaterna och Kristdemokraterna har nu ett samarbete med Sverigedemokraterna, och är ännu längre från att acceptera en S-ledd regering.
Liberalerna vägrar efter misstroendet att omförhandla Januariavtalet vilket ger signaler om att de knappast är beredda att byta fot gällande val av statsminister än en gång. L lär stå kvar vid sidan av Kristersson.
Vänsterpartiet, som de senaste veckorna brutit minst tre löften för att kunna visa upp handlingskraft, har sänkt sin trovärdighet som samarbetspartner till mycket låga nivåer. De har på kort tid brutit löftet att ta till misstroendeförklaring först om regeringen la fram ett förslag om fri hyressättning för nyproduktion i riksdagen. De har brutit löftet att dra tillbaka misstroendet om bostadsmarknadens parter fick möjlighet att förhandla. De har dessutom brutit löftet att aldrig rösta på ett förslag lagt av SD. Nu försöker V få livet att se ut som vanligt trots att deras brutna löften lett till en regeringskris mitt i en pandemi och ekonomisk kris.
M och KD har numera anammat SD:s ”give them hell” taktik. Det vill säga att sätta så många käppar i hjulet som möjligt för regeringen utan att själva ha en möjlighet för att ta över styret på den vingliga cykelfärden. Det är allt annat än att ta ansvar för landet. Att de nu, mitt under den värsta kris som samhället upplevt i modern tid, tar till den största pinnen, gör deras handlande ännu mer tveksamt.
Efter misstroendeomröstningen har alla partier plötsligt lekt vem tar vem, men samtidigt låst in sig ännu mer i sina egna krav. Regeringsbildningen ser ut att bli ett skolexempel på Polskriksdag. En styrelseform där låsningar i form av allas vetorätt innebar att inga beslut kunde tas. Riktigt så illa ut är vi ännu inte i Sverige när det gäller regeringsbildningen. Här räcker det med enkel majoritet, vilket utifrån de skyttegravar som nu grävts inte är så enkel.
Det blir nu talman Andreas Norlén som får det utmanande uppdraget att lösa upp de politiska knutar som dragits åt ordentligt den senaste tiden. Ett uppdrag jag inte avundas honom. Men det är också nu som det är upp till bevis för oppositionen att ta ansvar för sina handlingar.