I måndags lämnade statsminister Stefan Löfven in sin begäran om entledigande från statsministerposten och i går drog de första talmansrundorna igång. Vi kan nu räkna med några dagars stiltje i regeringsfrågan. Något som får mig att ta ett djupt andetag och reflektera lite över den situation som landet hamnat i.
Jag har refererat till Filip och Fredrik förut och jag lär återkomma till just den här tanken de har angående sina tidigare verk. Under någon av alla bilfärder jag gjort hörde jag en intervju med Filip Hammar och Fredrik Wikingsson, även kända som Filip o Fredrik. De fick frågan om de ångrade något av allt det de gjort och svaret var klokt. Nej de ångrade inget och orsaken var att de vid varje enskilt tillfälle gjort det bästa de hade möjlighet att göra just då.
Jag gillar deras inställning. Hur skulle det se ut om vi hela tiden såg tillbaka på det vi gjort och ångrade det utifrån de nya erfarenheter vi skaffat oss. Det skulle ingen må bra av. Vi ska givetvis se tillbaka och lära oss av det som inte blev bra, men vi ska inte ångra oss.
Om vi då rullar tillbaka till hösten och vintern 2018–19 och de 134 dagarna som regeringsbildningen tog, har jag svårt att se Januariavtalet som något dåligt. För vilka var alternativen? Hur gärna Ulf Kristersson (M) än önskade fanns det inte mandat för han som statsminister i en regering som var beroende av SD:s stöd.
Vi kan gilla eller ogilla alla de låsningar som fanns, men de kan inte trollas bort.
Vi kan gilla eller ogilla att partier satts i frysbox och skulle hållas utanför politiskt inflytande, men inte heller den realiteten kan vi blunda för. För så var läget då.
Vi kan gilla eller ogilla att lösningen blev ett avtal där partiernas önskelistor blev överordnad en tydlig röd tråd, men det var vad som gick att få till för att landet skulle få en regering.
Fyra partier, S, MP, C och L tog sitt ansvar och hittade en lösning som även V köpte, om än med vissa krav med löften om eventuella kommande misstroendeförklaringar. Dessa fem partier borde hedras för att de lyckades hitta en lösning, men har istället utmålats som svikare. De som tog ansvar har fått betala ett högt pris, medan de som inte var beredda att ta ett tillräckligt stort ansvar har tjänat på det.
Det som hände 2018–19 borde få våra politiker att tänka till och ta lärdom, vilket jag upplever sker på fel sätt. Nu har vi fler låsningar än då, vilket även talman Andreas Norlén påtalade när han sent på eftermiddagen informerade den samlade pressen om dagens talmansrunda.
Talmannen var i går tydlig med att tempot kommer vara betydligt högre än hösten 2018 och Norlén ser möjligheten till en omröstning i veckan tills det finns en statsminister som riksdagen tolererar eller det ska utlysas extra val.
Talmannen gav i går Ulf Kristersson det första sonderingsuppdraget som ska klaras av på tre dagar. Norlén gör samma vägval som 2018–19 då den som leder det största partiet i den grupp som avsatte statsministern får den första chansen. En första omröstning ska ske under nästa vecka enligt Norléns plan.
Nu blir det spännande att se vad Kristersson lyckas hitta för stöd. Läget i riksdagen är allt annat än tydligt. En av Centerpartiets ledamöter röstade redan 2019 nej till Löfven är och är i dag än mer negativ till en fortsatt s-ledd regering. Frågan är om det innebär ett ja till Kristersson eller om Lööf piskar in ledamoten i sin fålla.
Liberalerna är också splittrade i frågan om att stödja ett regeringsalternativ som bygger på SD:s stöd, även om partiledningen vill se den lösningen. Hur inverkar det på Liberalernas enskilda ledamöter när de ställs inför ett direkt val genom en omröstning i riksdagen? Kommer alla att följa partilinjen?
Det är onekligen en spännande politisk tid vi genomgår och temperaturen höjs dag för dag. Något som fått intresset för Almedalsveckan att gå från svalt till kokhett. Nu ser jag fram emot den på ett sätt jag inte trodde var möjligt för tre veckor sedan. Och det gör mig riktig glad.
Rättelse
Gårdagens krönika var skriven av riksdagsledamot Hanna Westerén (S) vilket inte framgick i tidningsversionerna.