Det lagreglerade strandskyddet är något vi måste vara mycket rädda om. Möjligheten för vem som helst att strosa längs våra stränder är en frihet vi ska skydda. Själv blir jag rent förskräckt de gånger jag åker runt i Stockholms skärgård och ser hur tomterna breder ut sig och omöjliggör tillträde för allmänheten. Jag vet inte hur det kommer sig att det ser ut så här i Stockholm, men jag misstänker att det är en utveckling som skett för en herrans massa år sedan.
Här på Gotland har rätten till tillträde till stranden varit en nödvändighet för överlevnad. De gotländska jordbrukarna kunde inte livnära sig fullt ut på sin jord och behövde komplettera med fiske. Stränderna blev därför uppdelade i remsor så alla fick sin lilla bit att ha båt och redskap på. Detta lever kvar än i dag på många håll då olika samfälligheter tillsammans är stora ägare av strandmark, exempelvis Sudersand. De gotländska stränderna har av den anledningen till stor del undgått exploatering. Vilket jag tycker är bra.
Men intresset för exploatörer att bygga strandnära är stort och vem skulle inte vilja äga en fastighet med sjö- eller havsutsikt. Frågan om det hårt reglerade strandskyddet har därför varit uppe till diskussion i riksdagen med jämna mellanrum. De som vill lätta på strandskyddsbestämmelserna anser att mängden av sjöar är så stor i vårt avlånga land att några av dessa mycket väl skulle kunna användas för att bygga bostäder med sjönära tomter. En utredning med titeln ”Tillgängliga stränder – ett mer differentierat strandskydd” presenterades så sent som i december 2020 och kan nu komma att ligga till grund för en lagändring. I den finns förslag på större möjligheter att frångå strandskyddet.
Det är här som behandlingen av Sudersannas kommer in. Då tänker jag främst på det överklagande som en förening utan synlig koppling till Gotland gjort på Länsstyrelsens dispens från strandskydd för Sudersannas verksamhet. En överklagan som jag bara sett kommenteras med oförstående och ilska.
Låt mig nu klarlägga att när det gäller strandskydd så har en förening som har till huvudsakligt ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen, inte är vinstdrivande, har bedrivit verksamhet i Sverige under minst tre år och har minst 100 medlemmar, eller på annat sätt visar att verksamheten har allmänhetens stöd, rätt att överklaga beslut om dispens från strandskydd. Så den förening som nu överklagat Länsstyrelsens beslut har rätt att överklaga enligt miljöbalken.
Men, de flesta som sett hur Sudersannas verksamhet fungerar, undrar nu vad som är meningen med en överklagan som innebär att en populär och småskalig verksamhet inte kan bedrivas på samma sätt som den gjort i många år. En verksamhet som de absolut flesta, om inte alla, knappast ser som ett hinder att beträda den flera kilometer långa stranden. Utan snarare som en möjlighet att njuta än mer av den fantastiska miljön.
Jag har svårt att se att föreningen som överklagat gjort det på pin kiv. Jag tror de har en uppriktig oro över att beslutet som fattats av Länsstyrelsen på Gotland kan leda till att strandskyddet försämras på andra stränder. Men även aktivism, hur ädelt dess syfte än är, måste välja sina strider. Problemet är att deras överklagan inte uppfattas som särskilt ädel. Jag tror att de flesta ser det som rent jävelskap, om ni ursäktar uttrycket. Därmed finns risken att just detta obegripliga överklagande blir en bricka i spelet kring ett nytt lagförslag och öppnar upp för en försämring av strandskyddet. Något som kan leda till att fler stränder privatiseras och vår frihet att vandra fritt längs med vattnet inskränks. Och det tror jag inte någon av oss vill.