Regeringen har genom en mängd olika krispaket gjort vad de kan för att lappa och laga när sprickorna varit för stora. Arbetslöshetsförsäkringen och sjukförsäkringen har fått tillfälliga förändringar för att samhällets problem under pandemin ska minska. A-kassan har förändrat på ett flertal sätt. Bland annat har kraven för att ha rätt till ersättning minskats, det har gjorts lättare för företagare att få rätt till ersättning dessutom har ersättningen höjts. När det gäller sjukförsäkringen har karensdagen tagits bort för att de med symtom ska ha råd att hålla sig hemma. Men även tidsgränserna i rehabkedjan ska kunna frångås, för de som fått sin operation uppskjuten på grund av corona. Allt för att de ska slippa bli utförsäkrade.
De sprickor som krispaketen riktat in sig mot har ofta växt sig större under de åtta år som Alliansen styrde landet. Bägge försäkringssystemen hade behov av att förbättras 2006, men istället valde Reinfeldt o co att försämra båda. A-kassans ersättning försämrades, inträdesvillkoren skärptes och medlemskapet fördyrades. Allt för att värna arbetslinjen. Tydligen ansåg man att fattiga och oskyddade människor var mer benägna att jobba, vilket kan jämföras med retoriken för att få välbetalda att jobba mer där det istället för piska förordas morötter i form av sänkta skatter och subventionerad hjälp i hemmet.
För att värna arbetslinjen försämrades också sjukförsäkringen och den så kallade rehabiliteringskedjan blev allena rådande. Den innebär att din rätt till sjukpenning är begränsad i tid och inte utifrån hur din sjukdom utvecklas. Efter sex månaders sjukskrivning blir de flesta utförsäkrade då tidsgränserna säger att deras sjukdomsbild då ska jämförs med hela arbetsmarknaden. Exempelvis ansågs under många år en person som bara kan jobba några timmar om dagen, och då med långa viloperioder mellan de korta arbetspassen, som arbetsför, även om det inte fanns några arbetsgivare som kunden tänka sig att anställa någon med så pass grava problem. Personen fick ändå indragen sjukpenning och hänvisades istället till arbetsförmedlingen för att söka jobb. Det är möjligt att bedömningen blivit mer inriktad mot att personen ska vara anställningsbar, men tidsgränserna i försäkringen ställer fortfarande till stora problem.
Media börjar nu uppmärksamma oss på att personer som tidigt insjuknade i covid-19 och som ännu dras med allvarliga problem nu börjat utförsäkras på grund av de hårda tidsgränserna. De har en anställning på en arbetsplats där de fungerade felfritt fram till insjuknandet, men när sex månader gått utan att de kan gå tillbaka till sin ordinarie arbetsplats blir de av med sin sjukpenning. Detta då regelverken gör att försäkringskassan ser dem som så pass ”friska” att de anses kunna utföra någon av alla olika arbetsuppgifter som finns på arbetsmarknaden.
Hittills har rehabkedjan drabbat personer med sjukdomar som ofta är väl kända. Sjukdomar vars sjukdomsbild genom åren blivit väl dokumenterad och därav kan schematiseras till viss del. Vi vet i dag hur en genomsnittlig rehabilitering av ett normalt benbrott går. Hur lång tid det tar att bli återställd, vilka problem som kan uppstå, med mera. Men de strikta tidsgränserna skapar ändå problem då allas rehabilitering inte följer mallen. Det skulle med andra ord vara klokt om regeringen tar ett tillfälligt beslut att helt avskaffa rehabkedjans tidsgränser.
För nu pratar vi om en helt ny sjukdom. Ingen vet hur lång tid det tar att rehabiliteras från covid-19. Speciellt inte för dem som drabbats värst och ännu efter sex månader har stora problem att ens klara av sina vanliga vardagssysslor. Att då ha ett sjukförsäkringssystem där rätten till ersättning bygger på stelbenta tidsgränser är rent ut sagt korkat.