När valresultatet för Gotland utkristalliserade sig veckan efter valet 2018 kunde vi konstatera tre saker. Socialdemokraterna blev största parti. Alliansen blev största block. Inget av blocken fick egen majoritet.
Detta var givetvis partierna väl medvetna om och olika kontakter togs över blockgränserna. Det hela slutade, som Werkelin beskriver det i sin insändare, med att Lars Engelbrektsson (SD) blev kung och Werkelin undrar hur det fick ske. Den kända entreprenören undrar också varför ingen journalist, och då främst vi politiska redaktörer, borrat i orsakerna bakom den politiska instabilitet vi nu har i regionen, och det kan man ju undra.
För mig är det helt enkelt en fråga om resurser. Att göra djuplodade intervjuer med alla de som var involverade i förhandlingarna och samtidigt gräva fram underlag är ett större jobb än man kan ana och inget jag klara av på min 75 procentiga tjänst. Speciellt inte om jag samtidigt ska sköta mitt ordinarie arbete.
Men, vi hade ett liknande scenario nationellt efter valet 2018 vilket utmynnade i den längsta regeringsbildningen i landets historia. Den processen har fyra forskare från universiteten i Lund och Umeå utrett, vilket de publicerar i den mycket intressanta boken ”134 dagar - Om regeringsbildningen efter valet 2018”.
Forskarna undersöker vad som låg bakom att regeringsbildningen tog så lång tid. Var det regelverken kring regeringsbildningen eller något annat. Den förenklade förklaringen de ger är personkemi eller snarare att den konstellation som slutligen enades om januariavtalet inte kände varandra och därav misstrodde varandra i början.
Jag tror det är samma orsak här på ön. Det rödgröna blocket som 2018 hade haft majoriteten i åtta år kände varandra innan och utan och fungerade bra ihop. På samma sätt hade gotlandsalliansen ett fungerande samarbete i opposition och en gemensam valplattform hade tagits fram.
Men mellan blocken fanns inget samarbete. Det hade inte behövts då S, V och MP haft majoritet och inte haft behov av att samarbeta med andra partier. Den borgerliga oppositionen hade inte heller öppnat sina hjärtan, utan hade ett mycket hög tonläge i sin kritik mot det rödgröna styret. Man kan lugnt säga att deras förhållande var frostigt, om inte helt genomfruset och att det aldrig hann tina upp.
Werkelin tar upp två orsaker i sin insändare. Dels frågan om posten som regionstyrelsens ordförande och ryktet att partiernas främsta företrädare, Meit Fohlin (S) och Eva Nypelius (C), inte fungerade ihop. Jag tror inte att det föll på det Werkelin tar upp. Det är frågor som hade kunnat lösas på olika sätt om det hade funnits ett gediget intresse från respektive parti. Men som jag beskrev det tidigare var förhållandet mellan partierna för fruset för att hinna tina upp och det samarbete som Centern såg framför sig inom alliansen tedde sig mer familjärt och varmt.
Om vi nu ser framåt, mot valet 2022, så uppstår ett intressant scenario. Samarbetet i alliansen ser inte längre lika mysigt ut. Den nationella allianssplittringen ser ut att sprida sig till ön, men det finns även lokala frågor där alliansen inte är överens. Centerpartiet har dessutom rent politiskt närmat sig Socialdemokraterna under mandatperioden. Borta är den hårda synen på två-procentsmålet och numera drivs frågan på det sätt de rödgröna drev den. Det vill säga att målet är att framöver nå två procent. Borta är de tuffa sparkraven och även här har partierna närmat sig varandra då bägge numera ser möjligheter att göra de effektiviseringar som regionens tjänstepersoner ser är möjliga. Partierna blev dessutom överens om den framtida skolorganisationen vilket blev en fråga som delade alliansen.
Werkelins tankar kring ett grävjobb kring det som utspelade sig hösten 2018 hade jag gärna sett förverkligad. Tills dess får vi nöja oss med det försök jag gjort att förklara vad som kan ha hänt.