När en spelare blir utvisad under en idrottsmatch kan det uppkomma en diskussion om just den utvisningen var riktigt dömd eller inte. Men jag upplever inte att det blir en diskussion om att utvisningar inte ens ska få lov att förekomma. Ingen menar att just regelverket som tillåter domarna att ge spelare utvisning är orättvist och missgynnar lag som spelar tuffare till den grad att hela sporten är i fara. Av samma anledning är det ingen som ifrågasätter statens rätt att döma brottslingar. Däremot diskuteras straffsatserna.
Men en fråga där det nu finns ett relativt stort missnöje med att det ens finns regelverk, som dessutom börjar följas, är rätten till att använda sociala medier. Där anser ledande företrädare för Sverigedemokraterna att regelverken hindrar yttrandefriheten och att det är censur när regelbrytare stängs av. Det är censur när Trump straffas för att han uppviglat till stormningen av kongressen. Det är censur när högerextrema opinionsbildare stängs av efter tydliga brott mot regelverken. Denna censur är också ett hot mot yttrandefriheten enligt SD.
Samtidigt pågår en annan strid om yttrandefriheten. Den förs lite mer i skymundan men hör till viss del ihop med den andra mer uppmärksammade striden. I en mycket intressant artikel på Arbetet.se beskriver Myra Åhbeck Öhrman vilka skillnader det finns i bemötande på sociala medier. Hon har tagit fyra kända och likvärdiga opinionsbildare och jämfört hur deras inlägg kommenteras. Anders Lindberg, politisk chefredaktör för Aftonbladet jämfördes med Ivar Arpi krönikör på Bulletin, och Hanif Bali, moderat riksdagsledamot, med Annika Strandhäll, socialdemokratisk riksdagsledamot.
Åhbeck Öhrman upptäcker rätt snabbt att det finns väsentliga skillnader i kommentarsfälten. I Arpis och Balis kommentarsfällt kan man bakom en stor hejaklack visserligen hitta en del relativt högljudda motargument, men i kommentarer till deras mer privata inlägg, exempelvis tips om hantverkslösningar, är tonen respektfull. Även från följare som annars är kritiska till de politiska uttalanden som görs av Arpi och Bali.
När det gäller kommentarerna till Lindberg och Strandhäll flödar däremot föraktet. Oavsett om det rör sig om politiskt heta frågor eller helt neutrala möts inläggen av hån och personangrepp. Strandhäll och Lindberg är inte heller ensamma om att mötas av ett ständigt inflöde av personliga påhopp, hat och hot. Mängder av personer som ses som högerns fiender blir dagligen utsatta av en mer eller mindre organiserad armé av internetsoldater. Många av de utsatta har antingen tystnat eller lämnat de sociala plattformarna då de inte orkar med den brutala mobbning de utsätts för. Men om detta tiger SD.
Sverigedemokraternas inställning till de olika beteendemönstren är anmärkningsvärd. Det är uppenbart mobbarna som ska skyddas.
Vi tar ett påhittat exempel från en fiktiv förskola där det uppstått ett problem i sandlådan. Alla barn utom ett leker fint med varandra. Barnet som sticker ut kastar sand och förstör det som de andra bygger upp. Det finns två vägar att gå. Antingen tar personalen tag i busen och låter de andra leka eller så gör man inget vilket kommer att leda till att de andra barnen väljer bort sandlådan och busen får den för sig själv. Hur många av er anser att en aktiv personal som tar tag i busen begår ett övergrepp på busens fri- och rättighet? Och hur många av er skulle bli upprörda om det var de andra barnen fick flytta på sig och därmed fick mindre möjligheter att leka.
Det fungerar på ett liknande sätt på de sociala plattformarna och där har SD tagit tydlig ställning för mobbarnas rättighet att fortsätta mobba.