Förra veckan kunde vi läsa om den uppgörelse som regeringen och samarbetspartierna kommit överens om gällande sjukförsäkringen. Orsaken bakom uppgörelsen är att de som blivit långtidssjuka i covid-19 inte ska bli av med sin sjukpenning efter dag 180, vilket de riskerar i dag.
Svenska covidföreningen är däremot tveksam till om förändringen kommer att hjälpa de som är långtidssjuka i covid-19. Föreningen tror att skrivningen, som lyder ”om övervägande skäl talar för att den försäkrade kommer att återgå i arbete hos arbetsgivaren senast dag 365”, blir ett problem. Covid-19 är en så pass ny sjukdom att det inte finns någon kunskap gällande sjukdomens utveckling. Försäkringskassan som ska ta beslutet kan med andra ord inte veta om sjukdomsbilden kommer att förbättras till dag 365, vilket är kravet för att kunna behålla sjukpenningen. Jag förstår den oro som Svenska covidföreningen nu för fram. Ett annat problem som jag ser är att förbättringen gäller först från mars 2021, vilket inte hjälper de som nu och fram till mars blir prövade mot 180 dagars regeln. Om man nu inte väljer en retroaktiv lösning, vilket jag inte ser som troligt.
Att en förbättring av sjukförsäkringen har varit en politiskt svårknäckt nöt är ingen hemlighet. Enligt en artikel i Expressen är det en enskild centerpartist som drivit frågan trots att Centern som parti inte prioriterat den. I artikeln påstås även att initiativet om förbättringen mött internt motstånd i partiet. Hur företrädare som står ännu längre höger ut än Centern ser på förbättringen kan vi läsa på Gotlands Allehandas ledarsida. I måndagens ledare beskriver Agnes Karnatz förbättringen som ”en permanent uppluckring av sjukförsäkringen”. När någon anser att ett förbättrat försäkringsskydd är en uppluckring så förstår jag att vi har helt olika syn på sjukförsäkringens uppgift i samhället. Jag ser den som ett sätt för sjuka att behålla en inkomst under tiden man är för sjuk för att arbete, medan högerns företrädare ser den som ett sätt att göra människor friska. Hur man blir friskare av att bli av med ersättningen är för mig en gåta.
Även personer som inte har rätt till sjukpenning drabbas av covid-19. Det innebär oturligt nog att fler försäkringslösningar ställer till problem för de sjuka. Sjuka utan rätt till sjukpenning blir istället hänvisade till försörjningsstöd. I måndagens GA uttalade sig chefen för regionens stöd- och försörjningsenhet, angående de ökade kostnaderna för försörjningsstöd. ”Skillnaden är att vi inte är medicinskt skolade så vi har mycket mindre möjligheter att ifrågasätta läkarintygen än vad Försäkringskassan har.” Läs gärna meningen en gång till, för det fick jag göra.
Försörjningsstöd ska väl vara det sista skyddsnätet att falla mjukt i när alla andra möjligheter till inkomst är borta. Om den som är chef för handläggarna menar att det är ett problem att de inte har kompetens att ifrågasätta en läkares bedömning av sin patient är vi illa ute. Det räcker väl att Försäkringskassan tagit den rollen. Det är väl inte handläggarens uppgift att ifrågasätta den sökandes rätt till försörjningsstöd utifrån en omtanke om regionens omkostnader? De ska väl ta neutrala beslut baserade på socialtjänstlagen oavsett om det belastar regionens ekonomi eller inte. Visserligen ska ansökningarna ifrågasätta, men då utifrån socialtjänstlagen och inte ett sparbeting.
Jag ogillar starkt när myndighetsutövarens ekonomi tar över bedömningen av rätten till socialförsäkringarna. Myndigheter som bollar personer, som redan innan är utsatta, mellan sig för att slippa bli den som tar ansvar.
Uttrycket ”man måste vara frisk för att klara av att vara sjuk” förblir aktuellt så länge sjuka system ställer till det för sjuka.