Sättet som vi valt att organisera landet har visat sig vara mycket sårbart för nationella kriser som exempelvis en pandemi. Även om Coronakommissionens första delbetänkande behandlar äldreomsorgen kan vi läsa ut att det sätt vi byggt landet innebär organisatoriska problem vid en pandemin av coronas storlek. Stora delar av de åtgärder som kunde göras låg utanför regeringens makt. Det kommunala självbestämmandet ger kommuner och regioner ett stort ansvar för de verksamheter de ska bedriva. De diskussioner som de senaste åren funnits kring att förändra det kommunala självbestämmandet har inte handlat om ett minskat självbestämmande. Snarare tvärtom.
Landets 290 kommuner och 21 regioner har en långtgående frihet och ett långtgående ansvar för sina verksamheter. Även i kristider har vi organiserat landet så att ansvaret ligger kvar på den som har ansvaret i normala fall. Så här beskrivs ansvarsfördelningen i delbetänkandet:
”Det brukar sägas att den svenska krisberedskapen bygger på tre principer – ansvarsprincipen, likhetsprincipen och närhetsprincipen.
• Ansvarsprincipen innebär att den som har ansvaret för en verksamhet under normala förhållanden ska ha det även under kris eller krig.
• Likhetsprincipen innebär att en verksamhets organisation så långt det är möjligt ska överensstämma under fred, kris och krig.
• Närhetsprincipen innebär att en kris ska hanteras på lägsta möjliga organisatoriska nivå.”
Utifrån den här beskrivningen är det svårt att se hur regeringen kan få kritik för problem som uppstått inom exempelvis äldreomsorgen och sjukvården. Förutom om vi inte anser att det är regeringens fel att landets organisation är uppbyggd på detta fragmenterade sätt och inte samlat under staten. Men det är ju knappast regeringens fel att intresset för att minska det kommunala självstyret eller förändra landets kommunala och regionala strukturer är så lågt. Var det inte regeringen som hade en ny geografisk indelning av regionerna på gång, men som inte fick stöd av riksdagen.
Det är inte bara kommuner som har frihet under ansvar, även medborgarna har friheten att yttra sig i det närmaste fritt. Där ingår mötesfriheten som minskar regeringens makt att stänga inne folket i en total lookdown. Även under en kris i fredstid.
Även smittskyddslagen är illa skriven utifrån den pandemin vi just genomgår. När den instiftades var inriktningen främst att minska spridningen av könssjukdomar och AIDS, samt hepatiter, vårdrelaterade infektioner i anslutning till antibiotikaresistens, salmonella och några ytterligare sjukdomar. Lagens utformning lägger stort ansvar på den enskilda medborgaren, vilket vi nu ser lysa igenom i de riktlinjer som Folkhälsomyndigheten, FHM, lägger fram för att minska coronans framfart. Men trots det stora fokus som FHM fått, är det regionerna som har ansvaret för att smittskyddslagen följs, och det genom smittskyddsläkaren. FHM har uppgiften att bistå regionerna med experthjälp.
Det finns möjligheter till hårdhandskar när det gäller smittskyddslagstiftningen men ingen region har hittills använt den möjligheten. Enligt delbetänkandet är den enda tvångsåtgärd som kan vidtas när någon misstänks eller bekräftas vara smittad är beslut om isolering. Men den isoleringen måste ske på en sjukvårdsinrättning vilket inte är det optimala när just sjukvården skulle hindras från att överbelastas.
När det ska till att ändras i lagar är det inget enkelt eller speciellt snabbt arbete. I normala fall ska ett lagförslag till riksdagen för bordläggning, därefter hänvisning till utskott för betänkande, ytterligare beslut om bordläggning av utskottsbetänkande för möjlighet till motionstid för att därefter beredas och slutligen beslutas. Är det frågan om en grundlagsändring ska processen göras två gånger med ett mellanliggande val.
Nu lyckades regering och riksdag snabba upp processen men för att ett lagförslag ska bli bra måste det ändå finnas en tanke på hur det ska se ut och vad det ska göra för verkan. I och med att vi inte har dödliga pandemier så ofta fanns det inte några förarbeten eller tänkta lagförslag.
När vi ser tillbaka på de förutsättningar som fanns när pandemin drog in över landet ser vi att de behöver ändras. Annars står vi oss lika släta vid nästa pandemi. Det är här diskussionerna borde ta fart, inte ett politiskt käbbel för att utse syndabockar. För landet var inte rustat för den dödliga pandemin som fortsätter skörda sina offer.