Kritiken har handlat om att upphandlinganar ofta har gjorts för att spara pengar vilket inneburit att kvaliteten på det som upphandlats hamnat i en negativ spiral med allt mindre medel att tillgå.
Den upphandling som gjordes i slutet av 2020 där regionens båda äldreboende i Hemse privatiserades, är jag bland annat kritisk till utifrån den besparing upphandlingen innebar. Det rör sig om fem miljoner kronor som årligen försvinner ur verksamheten under avtalstiden. Pengar som skulle kunna användas till att höja kvalitén för de boende. Speciellt i dessa tider då det borde vara helt klart för de flesta att äldreomsorgen är i behov av mer resurser, inte mindre.
Inriktningen på min kritik har uppenbart gått Gotlänningens politiska redaktör helt förbi, då Gotlands Folkblad senast i lördags utmålades som något av de privata företagens största fiende. I går, torsdag, fanns en insändare med rubriken ”Sans och balans i debatten” publicerad i GT och även där har min kritik av systemet uppenbarligen gått insändarskribenten helt förbi. Men en sak som beskrivs i insändaren och som är värd att kommentera är kritiken som riktar in sig på regionens övertagande av äldreboendet Pjäsen 2013. Det som beskrivs i insändaren är en modern vandringssägen som dyker upp med ojämna mellanrum på insändarplats och i kommentarsfält. Men det gör inte den enkla slutledningen om orsakerna till de ökade kostnaderna mer sanna. Frågan reddes ut redan 2015 och inte ens borgerliga politiker använder sig i dag av vandringssägnen för att vinna billiga politiska poänger. Dessutom kan man med facit i hand se hur Pjäsen utvecklats i regionens regi. I dag vill inte ens den borgerligt styrda socialnämnden privatisera boendet då Pjäsen styrs så effektivt att nämnden inte ser att det finns några möjligheter till besparingar ens genom en upphandling.
Med det sagt är det nog läge för mig att försöka hitta en lösning på de problem jag ser med upphandlingar i besparingssyfte. Då kanske polletten ramlar ner för de som bara ser mitt nej som en kritik mot privata företag.
De senaste två upphandlingarna som gjorts för äldreboenden har samtliga haft rätt låga krav. Tänker då på Katthammarsvik och de bägge i Hemse. Det räcker att följa lagar och förordningar. Kollektivavtal är bra men inget tvång, däremot ställs det krav på kollektivavtalsliknande villkor för personalen. Inga krav på att utveckla verksamheten och inga krav på att ge de boende lite guldkant på tillvaron. Ska den gotländska äldreomsorgen vara en verksamhet där man bara följer minimikraven? Finns det ens någon plan inom regionen för att utveckla verksamheterna inom äldreomsorgen? Och om det finns gäller den även för de privata aktörerna eller kan regionen glida undan utvecklingskostnader genom att privatisera?
Jag skulle vilja se en vilja att utveckla verksamheterna. I mina sociala mediekanaler har jag sett hur äldre på andra håll i landet bland annat åkt pulka, haft snöbollskrig och fått önska vilken mat man vill ha för att sen laga den ihop med personalen.
För att kunna ge en omsorg med guldkant skulle det vara bättre med upphandlingar av kvalitet. En upphandling där politikerna sätter ett priset i upphandlingsunderlagen på vad verksamheten får kosta, och anbudsgivarna får tävla om vilken kvalitet det går att uppnå med den ersättning. Istället för att som i dag stirra sig blind på lägsta pris och minsta möjliga service utifrån lagar och förordningar, skulle upphandlingarna bli positiva. Tänk er själva om personal och boende i Hemse fått se och själva ta ställning till olika anbud med idéer på trevliga verksamheter, utsmyckning/möblering av gemensamhetsutrymmen och bra bemanningsplaner. Då hade nog alla sett fram emot ett byte till en ny operatör. Då hade nog inte personalen valt att säga upp sig som nu är fallet. Varje ny upphandling skulle innebära en förbättring, så länge regionen inte valde att dra ner på det fastlagda priset.
I dag blir varje upphandling en försämring då lägre kostnader innebär mindre resurser. Varje upphandling skapar sämre förutsättningar för en god omsorg, mindre guldkant och sämre arbetsvillkor. Intresset för att välja omsorgen som sitt yrke minskar, vilket ger än sämre förutsättningar för utbildning och kontinuitet. Ja, ni ser den negativa spiralen som fortsätter efter varje upphandling.
Den nedgående spiralen borde vändas till en uppåtgående. Det kan regionen gör om man väljer bort de ständiga besparingarna och istället börjar upphandla kvalitet.