Krönika
Friheten som den individuella mobiliteten medförde revolutionerade vårt sätt att leva, våra möjligheter att bo och arbeta, och våra möjligheter till en meningsfull fritid. Aktiviteter som tidigare varit privilegier för ett fåtal blev tillgängliga för många. Det är landvinningar som alla frihetligt sinnade borde slå vakt om.
Att bilen alltjämt är det populäraste transportmedlet är inte ägnat att förvåna. Personbilen ger en frihet och flexibilitet som andra transportslag inte kan mäta sig med. Trots försök att på politisk väg minska bilåkandet så fortsätter det att öka. Trots höga bränsleskatter och på politisk väg framkallade trafikinfarkter städerna ökar efterfrågan på egen. Inte minst bland de unga. Andelen 18–19-åringar som tar körkort är högre än på årtionden. A-traktorerna, som inte längre bara är en angelägenhet för landsbygden, har antagligen gett många mersmak.
De flesta vill dessutom äga sin egen bil. Intresset för olika typer av bildelningstjänster har minskat och flera bilmärken har avslutat sina försök med carsharing. I andra länder har det visat sig att bildelning ökade antalet bilar på vägarna, eftersom de som redan hade egen bil i liten utsträckning ville dela, medan de som inte hade bil tidigare var mer benägna att dela.
Dessvärre har den misslyckade modernistiska stadsplaneringen under 1900-talet gett privatbilismen dåligt rykte, vilket alltjämt ger eko i den politiska debatten. Modernisternas idé om funktions- och trafikseparering ledde till att stora motorleder drogs fram genom stadskärnorna och skapade sår som ännu inte har läkts. Tyvärr håller dagens politiker och samhällsplanerare på att kasta ut barnet med badvattnet i sina försök att ställa detta till rätta.
I Frankrike och i Tyskland är det socialister och gröna partier som vill inskränka friheten och rörligheten, men i Sverige har delar av borgerligheten låtit sig förföras av experiment i socialistiskt styrda städer som Paris och München, som snarare borde vara avskräckande exempel för den som säger sig värna människors frihet.
Människor vill äga och köra egna bilar, både de som bor i staden och de som bor på landsbygden. Inget tyder på att intresset kommer att minska med teknikutvecklingen. Det betyder inte att vi måste välja mellan att avstå från friheten som privatbilismen gett oss, eller att upprepa modernisternas misstag. När man försöker få bort bilarna från städerna genom att stänga av gator och minska parkeringsmöjligheterna fortsätter man i själva verket den misslyckade stadsplaneringen, utan att minska bilåkandet. När stadskärnorna görs otillgängliga flyttar handeln ut till köplador vid motorvägarna. Istället för stadens och bilens fördelar får vi det sämsta av två världar.
Med ringleder, infartsparkeringar och underjordiska garage kan man göra stadskärnorna tillgängliga och blomstrande, utan att de domineras av modernistiska motorleder. Det skulle också möjliggöra för de boende i staden att äga egna bilar för att enkelt kunna ta sig ut, till sommarstugan, båten, vännerna eller kanske en bilsemester genom Europa. Diskussionerna om trafik och infrastruktur tenderar att fastna i diskussioner om jobbpendlande, men människors längtan efter frihet handlar om mycket mer än så.