Sedan valnatten har det varit tyst från Fredrik Reinfeldt. Reinfeldt må vara en avgående partiledare men han är fortfarande formellt partiledare för landets största oppositionsparti. Inte hörs det mycket mer från Lööf, Björklund eller Hägglund heller. Alliansen verkar ha tystnat. Och det är både djupt frustrerande och oroväckande.
Det politiska läget i Sverige är svårnavigerat. Regeringen är präglad av oerfarenhet, giftig båtfärg, KU-anmälning, markant tappat väljarstöd för socialdemokraterna och diverse mindre lyckade framträdanden valsandes i sociala medier. Finansministern pratar bara om höjda skatter och hushållen oroar sig för framtiden. En oro som inte botats av varken gratis inträde på statliga museer eller gratis medicin till barnen.
Regeringen har haft en bekymmersam början men frågan är om någon opposition någonsin har haft ett tacksammare utgångsläge? Och vad händer då? När man nästan kan känna suget i luften efter handlingskraft och motstånd från alla de miljoner som inte lade sin röst på Socialdemokraterna och Miljöpartiet? Ingenting händer. Ingenting. Det är så gott som tyst.
Alliansen, och då framför allt deras ledare Lööf, Björklund, Hägglund och Reinfeldt har en skyldighet gentemot sina väljare att bedriva en aktiv och högljudd oppositionspolitik. Och den skyldigheten omfattar även Fredrik Reinfeldt. Han må inte vara statsminister längre. Han må vara avgående partiledare för Moderaterna, men han är fortfarande partiledare. Han må han sina egna bevekelsegrunder för sin tystnad men han har också skyldigheter gentemot alla dem som röstade på honom och Moderaterna. Och den skyldigheten går före. Var är han? Varför kraftsamlar inte oppositionen och agerar?
Inte en enda gång var Alliansens budskap under valkampanjen att de endast vill ta ansvar sittandes i Rosenbad. Då kan man inte säcka ihop och dra sig undan när det inte går som man tänkt. Måhända finns det mer bakom tystnaden än vad som framkommit men då är det dags att visa upp den agendan. För på det här viset skapas endast besvikelse och frustration bland väljarna. Och det kommer inte vara glömt om fyra år.
Sett till väljarstödet finns det en majoritet som generellt är emot den politik som förs av regeringen. Dessa väljare förtjänar bättre. Många har de röster varit som höjts för att allianspartierna har ett ansvar att hjälpa regeringen i det svåra parlamentariska läget beaktande sverigedemokraterna. Något sådant ansvar finns inte. Regera får man göra på egen hand, den läxan bör Löfven har lärt sig vid det här laget. Däremot finns det en skyldighet att fortsätta arbeta för den politik oppositionen gick till val på. Annars lämnar man game over till ett alternativ man själv så sent som för några månader sedan utmålat som ansvarslöst och icke regeringsdugligt.
En regering behöver en aktiv opposition som motvikt. Så oavsett var Lööf, Hägglund, Björklund eller Reinfeldt håller hus är det dags att sluta göra vad de än gör och träda fram. Fram i oppositionsrollen. Det har aldrig varit lättare att vara i opposition än nu.