Jag hoppas många av er från södra Gotland lyssnade på P4 Gotlands direktsändning av måndagens fullmäktige och hörde hur Alliansen och SD såg på eländet i Hemse. Då fick ni veta att den i det närmaste halvering av personalstyrkan som gjorts efter privatiseringen av Hemses bägge äldreboenden är ”en liten sak”. Att de som gett sin synpunkt är få och bara gjort det genom insändare eller på sociala medier vilket inte kan ses som något man behöver bry sig om och att valfriheten är mycket bättre nu när det bara finns privata boenden på södra Gotland.
Dessutom var beslutet enligt en allianspolitiker ett sätt att visa ansvar då man analyserat möjligheten att spara pengar och dessutom verkställt besparingsbeslutet. ”För hur vore det annars?”
Kanske en äldreomsorg i Hemse med betydligt fler anställda som skulle kunna ge dementa den aktivitet som är så viktig, tänker jag.
Ni som lyssnade fick veta av Lars Engelbrektsson att SD hade kunnat rösta annorlunda om någon berättat för dem att privatisering av Hemses bägge äldreboenden inte var en bra väg att gå. Vilken sten de gömt sig under när debatten rasade för fullt i media och diskussionerna i nämnden gick på högvarv vet jag inte, men det är uppseendeväckande när företrädare för ett av landets största parti inte kan ta egna beslut utan måste ha någon som talar om för dem hur de ska rösta.
Eva Nypelius beskrev regionens budget som enorm och de skillnader som finns mellan de olika budgetförslagen som en miljon hit eller dit. Det är ju en syn på mindre verksamheter som känns rent arrogant. En miljon hit eller dit är exempelvis en fråga om överlevnad för Fritidsbanken på ön. Fem miljoner hit eller dit är en fråga om halvering av bemanningen på Hemses äldreboenden.
Är det något som får min puls att öka oroväckande är det när någon som glidit in på en räkmacka tar åt sig för allt bra som andra redan gjort eller gör. Under åren 2008, men även -07 och -09, åkte jag och mina ombudsmannakollegor runt i nordöstra Småland och förhandlade uppsägningar. Runt om i landet gjorde kollegor samma tuffa jobb. Finanskrisen slog extremt hårt mot industrin och förtroendevalda, ombudsmän och arbetsgivare var den krisens hjältar. Tillsamman försökte man rädda vad som räddas gick av svensk industri. Ofta lyckades man, men alla företag gick inte att rädda.
När IF Metall och arbetsgivarna under finanskrisen kom överens om en form av korttidspermittering var den borgerliga regeringen med Centerpartiets Maud Olofsson som näringsminister ointresserade av att hjälpa till. IF Metalls medlemmar och arbetsgivarna fick ta hela smällen. Ordförande för IF Metall under den tiden var Stefan Löfven och han har aldrig glömt vad som skedde och hur det drabbade hans medlemmar och den svenska industrin.
Därför kokar jag nästan av ilska när Eva Nypelius under måndagens fullmäktige påstår att Centerpartiet varit med och tryckt på regeringen hårt för att få till kortidspermitteringarna under pandemin. Med Löfven som statsminister behövdes det ingen som ens tryckte på för att rädda anställda och företag genom korttidspermitteringar, det har bara varit att hänga med. Den utredning Löfven tillsatte och som blev klar sommaren 2018 gjorde att farten redan var uppe.
Om Nypelius menar att det är att trycka på hårt när man kliver ombord på ett expresståg och tillbringar sin tid i första klass i så får det stå för henne. Men vi som upplevde finanskrisens följder på nära håll blir uppriktigt förbannade när alliansföreträdare vars partier fullständigt struntade i den svenska industrin och ansåg den som basically gone, slår sig för bröstet och tar åt sig äran för korttidspermitteringen som Stefan Löfven, IF Metall och industrins arbetsgivare offrat blod svett och tårar för att få till.