Krönika
Bilden målas upp av oförsonliga antagonister som gräver ner sig skyttegravar och blir allt hätskare.
På sociala medier som Facebook och Twitter finns det utan tvekan grupperingar som eldar på varandra inbördes och angriper meningsmotståndare i flock. Ibland urartar det till rena hetsjakter som får de utsatta att ge upp och helt överge sociala plattformar.
Men det är bara en aspekt av det politiska samtalet och knappast den viktigast. Om man i stället ser till vilka ståndpunkter de svenska politiska partierna och väljarna intar så har polariseringen faktiskt inte ökat nämnvärt. Det är slutsatsen i rapporten Polarisering i Sverige som SNS Demokratiråd gav ut tidigare i år. I rapporten undersöker en grupp statsvetare och medie- och kommunikationsforskare hur den ideologiska polariseringen utvecklats över tid bland medborgare, partier, förtroendevalda och medier.
Att polariseringen inte har tilltagit betyder inte att den är låg. Tvärtom finns en betydande ideologisk polarisering längs höger-vänsterskalan, både bland partier och väljare. Men så har det varit de senaste fyra-fem decennierna. Till detta har det kommit en ökad polarisering längs en kulturell värderingsdimension som rör frågor om migration, mångkultur och flyktingmottagande, framför allt efter 2010. Det finns också en svag tillväxt av så kallad affektiv polarisering, vilket innebär att väljarna hyser starkare sympatier och antipatier för partierna än de gjorde för något decennium sedan.
Möjligen befinner vi oss i början av en period av ökad polarisering, men hittills har det alltså inte skett någon dramatisk förändring, konstaterar rapportförfattarna. De känslomässiga konfliktnivåerna kring senaste valet 2018 är jämförbara med andra perioder av eldfängd politisk debatt, till exempel vid 1970-talets slut. När det gäller etablerade nyhetsmedier har de närmast avpolariserats; de uppvisar endast måttlig ideologisk variation, och de står fortfarande för större delen av svenskarnas mediekonsumtion.
Stark polarisering är alltså ingen nyhet utan ett normaltillstånd i svensk politik, enligt rapporten. Hur kommer det sig då att så många upplever att polariseringen i politiken har ökat? Till viss del beror det nog på det hätska samtalsklimatet i sociala medier. Till viss del kan det bero på att polariseringen verkligen har ökat i USA och att många kommentatorer blandar ihop amerikansk samhällsutveckling med svensk. Dessutom har vi svenskar kanske en aning idealiserad eller åtminstone förvrängd självbild – vi tänker oss gärna att vi är inriktade på konsensus och pragmatiskt samförstånd.
Egentligen borde vi kanske vara stolta över den konstant höga graden av polarisering i svensk politik. Som författarna av SNS Demokratirådsrapport påpekar behövs det faktiskt ett visst mått av ideologisk polarisering i en levande demokrati. Det måste finnas meningsfulla skillnader mellan olika alternativ, annars finns det ingenting för medborgarna att välja mellan.