Beslutet att Svenska Kraftnät ska bygga ut stamnätet med två kablar till Gotland för en kostnad av 5,8 miljarder kronor är välkommet. Mer än välkommet. Det var sannerligen på tiden.
På Gotland är vi dock luttrade och har fått liknande besked förr. Det första löftet kom redan 2009.
I november förra året skrev jag så här om frågan: "Trots bred politisk enighet i denna fråga skjuts beslutet hela tiden på framtiden, detta bör samtliga partier ställas till svars för. Behovet handlar om Gotlands elförsörjning, en synnerligen grundläggande rättighet för en del av Sverige och inte minst för Försvarsmaktens behov.
Ska denna mandatperiod bli tiden för politiskt ansvar och verkstad? Det vore sannerligen på tiden".
Detta gäller ännu och dagens besked från Svenska Kraftnät är glädjande. Men, som sagt, vi har hört det förr om än mer i löften än konkreta beslut.
Att det är Gotlands viktiga roll i försvaret, till följd av det spända säkerhetsläget, som påverkat beslutet råder det ingen tvekan om. Behovet av en stabil sammankoppling mellan svenska fastlandet och Gotland för bland annat vindkraftens behov, samt att Heidelberg Materials (Cementas) framtida elektrifiering är helt beroende av ökad kapacitet har varit känt länge men ändå inte lett till beslut.
Nu kan vi sannolikt invänta tävlingen mellan partierna i att kommunicera vem som haft mest inflytande.
Redan förra året stod det klart att ett beslut närmade sig. Under Almedalsveckan berättade dåvarande energi- och digitaliseringsminister Khashayar Farmanbar (S) att nu blir det verkstad. Båda Gotlands riksdagsledamöter var med och Lars Thomsson (C) var glad: "Jag är väldigt glad över det tydliga besked som ministern kommer med i dag. Nu ska vi bygga den – det finns ingen tvekan".
Detta besked fick förvånande lite uppmärksamhet men det kan ju bero på att.... vi hört det förut.
Dock är det helt klart att ett beslut som detta har beretts och krattats för under längre tid än Kristersson varit landets statsminister. Det vore verkligen, verkligen välgörande om partierna kunde enas om att detta varit ett lagarbete.
Och kanske det viktigaste, att vänta tills vi ser att arbetet faktiskt är påbörjat, innan någon alls tar åt sig äran.