I SVT (9/9) kopplar Löfven ihop en stor migration med dagens brottsutveckling. Statsministern förklarade att gängkriminaliteten beror på segregation, samhällsklyftor och utanförskapsområden i Sverige.
Resonemanget Löfven stöttar sig på är enkelt och borde inte vara kontroversiellt. Om ett land har en omfattande migration samtidigt som integrationen inte fungerar blir det sociala spänningar och oro i samhället. Det märkliga är varför det hittills har varit så svårt att göra den kopplingen. Hade Löfven långt tidigare erkänt problematiken kanske det hade gått att hantera den sociala utsattheten tidigare och minskat det mänskliga lidandet. Det som dock fortsatt verkar aningen känsligt för den rödgröna regeringen är det konstaterande som polisen har kommit med – att klaner har sökt sig till Sverige enbart för att begå brott (SR 5/9).
I Löfvens förklaringar finns roten till det onda i Sverige, i form av bristande insatser från staten och samhället i stort. Bilden som sätts är att Sverige är felbart, inte världen utanför. Det är som att personer som nyttjar den allt mer globaliserade världens rörlighet aldrig kan stå för något ont. Att nätverk flyttar till Sverige för att plundra välfärdssystemet och råna invånarna verkar inte vara en accepterad förklaring. Att problem uppstår i Sverige är i stället den övergripande standardförklaringen, trots att den inte lär räcka hela vägen. Varför är det så?
Kanske är förhållningssättet en rest från andra världskriget. Analysen som gjordes i länderna på Kontinentaleuropa efter kriget var att nationalstaten – Tyskland – var roten till det onda. Och lösningen på problemet var de allierade – en förenad värld. Allt som syftar till ökad globalisering höjs på så vis över allt tvivel, eftersom det övergripande målet är gott.
Dessutom har de senaste årtiondenas ökade rörlighet, billigare transporter och digitala tjänster som binder samman världsdelar framställts som ett enda paket. Det har varit ett erbjudande att köpa rakt av, eller inte alls. Men det är det inte. Vi kan välja bort den gränsöverskridande brottsligheten men ändå ha kvar rörligheten för varor, tjänster och människors drömmar. Det förutsätter dock att både globaliseringens problem och dess stora förtjänster erkänns.
Länge har Sverige manifesterat den ena extremen i inställningen till globaliseringen. Svenska politiker, på båda sidor om den politiska mitten, har tjusats av idén om vad som händer när kulturer bryts. Idealet var New York – denna ekonomiskt och kulturellt framgångsrika smältdegel. Med ökad kriminalitet, hårt ansatta svenska välfärdssystem och en hög arbetslöshet bland nyanlända har dock idén om smältdegeln Sverige förlorat sin charm. Risken är nu att det slår över åt andra hållet. Oviljan att göra något åt globaliseringens negativa sidor hotar hela den eftersträvansvärda visionen om en öppnare värld.