En av de starkare dragningskrafterna som lockar in människor i organiserad brottslighet är den till synes glamorösa livsstilen. Särskilt i jämförelse med det utanförskap som cementerats i många förorter kan möjligheten att köpa märkeskläder, sportbilar och dyra klockor göra det värt att begå även mycket grova brott.
Lyxvaror fyller också praktiska funktioner. Det har de senaste åren uppmärksammats att köp av kläder (SvD 26/10-20), bilar (TT 21/4-21) och klockor (SVT 17/12-21) görs för att tvätta pengar. Nyligen skrev DI:s ledarsida om att just lyxklockor också används som betalningsmedel i affärsuppgörelser mellan kriminella gäng (14/1).
För att stoppa sådana lyxköp lanserade Moderaternas rättspolitiske talesperson Johan Forssell nyligen (TT 11/1) ett förslag om att tillämpa ”omvänd bevisbörda” då gängkriminellas egendom beslagtas, så kallat förverkande. Det anknöt till den statliga utredning om förverkandelagstiftningen vars slutbetänkande lämnades till regeringen dagen efter (12/1).
I dagsläget kan egendom förverkas om den uppkommit genom brott, såsom stöldgods. Det kan också ske om ägaren har dömts för vissa brott och det är sannolikt att egendomen är vinst från brottslig verksamhet. Typexemplet är att man har dömts för att sälja droger men det inte kan bevisas att pengarna tjänades in vid just det tillfället, vilket kallas utvidgat förverkande.
Utredningen vill dels bredda utvidgat förverkande till att gälla fler brott, dels införa ytterligare en sort: självständigt förverkande. Då ska egendom kunna beslagtas om det styrks att den sannolikt härrör från brottslighet utan att ägaren dömts för något brott. Exempelvis om någon med liten eller ingen inkomst ändå äger lyxprodukter.
Det är knappast ett orimligt förslag eftersom det med digital teknik är enkelt att redovisa legitima inkomster och inköp. För dyra varor bör det heller inte vara svårt att exempelvis spara kvitton eller gåvobevis.
Forssells förslag är mer tvetydigt. Vad som menas med ”omvänd bevisbörda” är något oklart. Ska det tolkas bokstavligt skulle det inskränka grunderna för vårt rättssystem. Men om det bara innebär en sänkning av bevisbördan, som i civilmål, för utvidgat förverkande vore det oproblematiskt. Rättssäkerheten värnas genom att brottet först måste bevisas i sig, och därtill bevisas vara kopplat till gängkriminalitet.
Däremot vill Forssell också sänka bördan för självständigt förverkande för personer som bedöms vara gängkriminella. Det vore klart rättsosäkert då det bara krävs två sannolikhetsbedömningar, och inte det krav på bortom rimligt tvivel som gäller vid brottmål, för att ens egendom ska förverkas.
De goda delarna av Forssells förslag bör läggas till utredningen. Det skulle både försvåra gängens verksamhet, minska attraktionskraften att gå med och, inte minst, värna principen att brott inte ska löna sig.