Även om ett mobilförbud inte löser skolans alla problem är det en viktig grundbult att dra åt. Sedan de smarta mobiltelefonerna gjorde sitt intåg i världen för femton år sedan har det kommit en hel del forskning om deras inverkan på oss som individer och grupper. Mobiltelefoner stör vår uppmärksamhet, inte bara om de piper till, utan även en lång stund efter att vi lagt dem ifrån oss. Ja, till och med om de bara finns i rummet ökar de vår stress. Forskare varnar också för att mobiltelefontekniken bidrar till ungdomars psykiska ohälsa.
I skolan blir mobiltelefonerna ett uppenbart störningsmoment. De påverkar koncentrationen hos eleven och kan störa lärarens genomgång. Därför har de flesta skolor ett mobilförbud under lektionstid. Men mobilerna kan påverka skolgången även om de bara används på rasterna. Fokus hamnar på sociala media, på kameran och på olika appar i stället för på nästa lektion. Pisa-chefen Andreas Schleicher har pekat på att många ungdomar i den svenska skolan distraheras av mobiltelefoner.
Det är inte bara i Sverige vi har insett problemet med mobiler i skolan. Frankrike införde ett nationellt förbud för mobiltelefoner under skoldagen redan 2018. Efter senaste Pisa-mätningen ser bland andra Nya Zeeland över möjligheterna att införa mobilförbud i skolan. Den norska regeringen tittar just nu på möjligheterna att införa ett nationellt förbud redan under nästa år. Norges nya skolminister Kari Nessa Nordtun sa nyligen i en intervju med NRK att hon inte kan se några goda argument till varför mobilen skulle ha en plats i skolans vardag.
Det är lätt att hålla med den norska skolministern om det självklara i mobilförbud. Men alla gör det inte. I Sverige kritiseras regeringens förslag för att vara ett slag i luften då möjligheterna för rektor att sätta ordningsregler redan finns. Några menar att det handlar om signalpolitik som tar bort uppmärksamheten från andra områden där skolan behöver reformeras eller få extra resurser.
I någon mån kan man ge kritikerna rätt. I en ideal värld hade den politiska nivån inte behövt gå in med ett generellt förbud. Men i och med att mobiltelefoner fortfarande är en del av vardagen på många skolor finns det vinster med att politiken pekar med hela handen. Signalpolitik i ordet bästa bemärkelse.
Mobilförbudet löser förstås inte alla skolans utmaningar som är många och komplexa. Vi kommer fortfarande att behöva hantera frågan om lärarbrist, spelreglerna för fristående skolor, disciplinproblem och betygsinflation. Men genom att göra mobilförbud till norm blir skolan mer av en fristad från mobiltelefonerna. Det kan inte vara fel.