En brandman kommer tillbaka till stationen från ett larm. In i omklädningsrummet. In i duschen. Känner behov att snacka. Men väl påklädd igen har kollegorna redan debriefat; hunnit bearbeta det de upplevt. I sin bastu. Men just den här brandmannen hade snippa och var inte inkluderad i helheten. Typ så kan det vara. Men det behöver inte vara så.
1997 drog Stockholms brandförsvar igång projektet Q8 med målet att få fler kvinnor in i brandmannayrket. Åtta kvinnor fick utbildning.
”Det ska inte spela någon roll om det är en kvinna eller man”, var mottot. När nu Nätverket för kvinnor inom Räddningstjänsten har möte i Visby, närmare 30 år senare, är fortfarande en av frågorna på dagordningen: Varför är kvinnorna inom räddningstjänsten så få?
Mona Hjortzberg, ordförande för Kvinnor inom räddningstjänsten, sitter på somliga svar. En orsak kan vara att kravgränser vid intagning till utbildningar och vid rekrytering inte alla gånger varit relevanta för arbetet. Hon var en av de där åtta kvinnorna som 1998 blev först att ta klivet in i räddningstjänsten som kvinna, efter tio månader i det där projektet. Nu är hon en av dem som samlas i Visby med de 150 andra. Något av det hon vill prata om är hur dagens nya brandmän ska stimuleras att stanna.
– Det är ett så kul, omväxlande, fantastiskt lärorikt arbete, säger Mona Hjortzberg till Gotlänningens ledarsida.
På frågan om hur det är fatt med lokalerna runt om i riket, apropå de erfarenheter de första kvinnorna i yrket haft, säger hon att lokalerna kan vara ganska dåliga.
– Det kan vara att man får gå ner i källaren. De har löst omklädningsrum med en skrubb för kvinnorna, säger Mona och talar sedan varmt om den nya byggnorm som eftersträvas inom räddningstjänsten.
Med omklädningsrummet avdelat, öppet i tak. De debriefande samtalen kan hamna i allas öron. Alla kan delta. Inkludering.
På träffen i Visby ska det också snackas om vilken sorts ledarskap som är framgångsrikt. Det låter välgörande.
– Ska vi bli en mer jämställd och inkluderande räddningstjänst så kan vi inte bara räkna hur många kvinnor som är brandmän utan vi behöver också ställa om ledarskapet. Jag tror på ett ledarskap som bygger på dialog och förståelse och att vi är snälla mot varandra, säger Sofia Martinsson, räddningschef vid Sörmlandskustens räddningstjänst.
– Det är aldrig bra om det är många fler män eller för många kvinnor. Jargongen blir annorlunda när det kommer in fler av det motsatta könet och arbetsplatserna blir trevligare med en mix, säger Lars-Göran Uddholm, räddningschef vid Region Gotland och lyfter också att det trygghetsskapande arbetet gynnas av bredare rekryteringar.
Ja, om alla är för lika verkar utvecklingen stanna av. Kanske är det inte så konstigt om det är de riktigt nyskapande idéerna som sprudlar fram när olikheter möts.
Arbetsmiljöverket lovordar i alla fall skillnaderna på jobbet och slår fast att arbetsplatser som är utbildade i att hantera olikheter och mångfald presterar flera gånger bättre jämfört med en homogen grupp. Den arbetsgivare som vill öka kreativitet och effektivitet gör bäst i att skapa blandade arbetslag.
Vad händer i kroppen under klimakteriet och hur ska vi hantera det?
Jag föreställer mig att just det kan vara ett hyfsat udda samtalsämne bland brandmän. Men under Visbyträffen för nätverket Kvinnor inom räddningstjänsten lyfts just den frågeställningen.
Den gotländske räddningschefen Lars-Göran Uddholm hoppas i alla fall att alla ska lämna mötet lite klokare.
Det är en förhoppning jag delar.