Men det kräver sitt av den som följer utan att vara direkt delaktig.
Det är inte lätt att hänga med när ett område som diskuteras innehåller många olika frågor, motioner och partistyrelsens förslag. Under rubriken "En grön ekonomi för fler företag och jobb" på den pågående partistämman med Centerpartiet kunde ett inlägg handla om problem med granbarkborren och nästa om hur uttag av föräldraförsäkringen påverkar ekonomin.
I underlaget finns väldigt många yrkanden från motioner som de som vill kan använda i syfte att påstå att "Centerpartiet vill" det ena och det andra. Som Mats Linder, som i går antydde att partiet vill öppna för Kina att investera i svensk infrastruktur.
Han menade också att Annie Lööf skulle ha "sträckt ut handen till "Helena Lindahl och Daniel Bäckström genom att ha dem vid sin sida när partiets landsbygdssatsningar presenterades. "De två har varit så nära öppen opposition det går att vara i ett parti med så stark ledarkult som Centern" skriver Mats Linder.
Bilden av Annie Lööf som en partiledare som styr med järnhand och låter andra på nåder få framträda vid hennes sida är en genomtänkt och medveten kampanj från både höger och vänster. Särskilt mycket med verkligheten har den dock inte att göra.
Daniel Bäckström har varit talesperson i försvarsfrågor länge (numera också för landsbygdspolitiken) liksom Helena Lindahl haft samma ansvar för näringslivspolitiken.
Med denna inledning kommer jag in på en fråga som ställdes i en debatt om en helt annan sak på Facebook i veckan. Där tyckte en person att jag var alldeles för okritisk mot Centerpartiet och hen antog också att jag var en talesperson för partiet och dess politik.
Det är en vanlig missuppfattning bland många så det behöver upprepas: en ledarsida har inga organisatoriska eller ekonomiska band med det parti vars färg sida bär. Centerpartiet kan inte påverka vad jag skriver och de kan varken avsätta eller tillsätta mig som ledarskribent. Det före detta lokala ägarbolaget, Gotlänningens Tryckeri AB, har däremot inflytande i tillsättandet av politisk chefredaktör.
Men självklart sympatiserar jag med Centerpartiets grundläggande värderingar och mycket av dess sakpolitik. Detta bekräftas många gånger under en partistämma, särskilt gällande det jag nämnde inledningsvis om värderingar, transparens och samtalsklimat.
Den andra delen av kritiken är svårare. Det finns alltid de som tycker att man är en partimegafon och det får man tåla. Det ska erkännas att det känns ganska bra de gånger man tycker helt annorlunda än "sitt" parti, för det visar ens fristående roll.
Det känns å andra sidan lite mähäigt när man anser sig manad att försvara och bemöta partiet mot det man anser är orättvist och osant. Denna känsla påverkar inte mitt tyckande, jag står fri och är trygg i det, men visst, det ger mer cred som ledarskribent att "våga" visa att man inte håller med. Ibland ändrar man sig också i en fråga, men för den skull väntar man ju inte med att skriva om den tills ens åsikt sammanfallet med "partiets".
En annan fråga är också hur mycket man "får" tycka olika än "sitt parti" innan man blir bortplockad. Svaret är att den gränsen vet man själv när man passerar, den dagen man är mer i konflikt än i samklang med den partifärg ledarsidan har, då vill man nog inte själv ha kvar det jobbet.