Socialdemokraterna har varit ovanligt medgörliga i försvarspolitiken de senaste åren. De har i allt väsentligt ställt sig bakom de historiskt stora satsningarna budgetsatsningarna. Mest omstöpande för S är att de tvingats att acceptera medlemskapsansökan i Nato.
Men nu efter Folk och Försvars nyss avslutade rikskonferens i Sälen tycker flera socialdemokrater att det gått för långt. Förre utrikesministern Margot Wallström har markerat mot tonen på konferensen. Mest uppmärksammat är Göran Greiders utbrott i en DN-krönika där han menar att ”många utbildade militärer faktiskt har en hemlig längtan efter krig”. Greider använde ÖB Micael Bydén som exempel och menade att denne hyste en ”hemlig längtan att äntligen få pröva de svenska stridskrafterna”. ÖB är enligt Greider ute efter pengar när han talar om hot mot Sverige och han bidrar ”till militariseringen av våra medvetanden”.
Greider spelar förstås som vanligt rollen av en socialdemokratisk agitator från förr. Men man kan notera att det också finns början på en parlamentarisk gren av den socialdemokratiska kritiken mot just ÖB.
Partiets försvarspolitiske talesperson och tidigare försvarsministern Peter Hultqvist verkar också ha tröttnat på att ÖB får vad han pekar på. Hultqvist går emot ÖB:s råd att skjuta utbyggnaden av en ny lätt infanteribrigad på framtiden, för att nu i stället satsa på luftförsvaret. Att ÖB kommer med sådana egna prioriteringar vill Socialdemokraterna inte höra talas om. För dem har återetableringen av regementen på nya orter varit en viktig del för att kunna acceptera de nya försvarssatsningarna. De vill att militären administrerar dessa politiska prioriteringar, utan att komma med egna förslag.
På ett sätt är det historia som spelas upp. Folk och försvar var från början namnet på en konferens som hölls 1939 i Stockholms konserthus. Bakom låg ett långt underbordssamarbete mellan SSU:s ordförande Torsten Nilsson och officeren Gustaf Petri. Nilsson tillhörde den unga generationen socialdemokrater som under 1930-talet insett att Sverige behövde ett starkt försvar. Detta var svårt att sälja in till den äldre generationen som var präglade av den tidiga socialismens pacifism och antimilitarism.
Frukterna av samarbetet mellan unga socialdemokrater och reforminriktade officerare blev till exempel hemvärnet och organisationen Folk och Försvar. Grundstenar i den folkliga förankring som finns idag. Ändå kände sig Torsten Nilsson tvingad att i sina memoarer skriva att han visserligen var försvarsvän men att han alltid förblivit antimilitarist.
Det kan låta som hårklyveri i definitioner men begreppen försvarsvän och antimilitarist kan hjälpa oss att förstå Socialdemokraterna. De gillar det folkliga försvaret med hemvärn, frivillig organisationer och en allmän värnplikt. Däremot blir de oroade av tanken på en stark och självständig militär profession. Inte minst om den samverkar med privata industriella intressen. Natoanslutningen och den nödvändiga upprustningen rör därför upp gamla känslor i S.