Kommande kriser tar inte hänsyn till den nuvarande. Det är ett faktum som Socialdemokraterna under försvarsförhandlingarna inte tagit i beaktning. I stället valde de för några veckor sedan att lägga förhandlingarna på is.
Situationen efter kalla krigets slut invaggade Sverige i en falsk förhoppning om en krigsbefriad framtid. Nedrustningen blev självklar. De senaste decenniets ökade oroligheter visar att förhoppningen tyvärr inte införlivats.
Den rådande situationen pekar på att nedrustningen var ett överilat beslut. Rysslands illegala annektering av Krimhalvön har visat att framtiden kan erbjuda oroligare tider. Överbefälhavare Michael Bydén beskrev det i P1:s Sommar (SR 27/6) som att ”vårt närområde nu återigen blivit en tummelplats för de stora internationella spelarna”.
Idag har Sverige ett underfinansierat militärt och civilt försvar. Att vissa satsningar gjorts, betyder inte att Försvarsmaktens förmåga är restaurerad. Regeringens oförmåga att inse allvaret i rådande situation är därför oroande.
Stefan Löfven har i tal redogjort för sin förståelse för regeringens ansvar i försvarsfrågan. Statsminister säger att rikets säkerhet måste prioriteras, utifrån insikten att det är en stats skyldighet att försvara dess medborgare. Regeringen agerar dock tvärtemot vad de sagt. Trots Lövens uttalanden har regeringen inte lyckades komma överens med de andra politiska partierna om notan för den av försvarsberedningen efterfrågande upprustningen. Istället väljer de att enskilt lägga en proposition i slutet av hösten.
Totalförsvarets behov ska anpassas efter socialdemokratins ficka. Tanken är att tillförseln av ytterligare medel ska skjutas på framtiden. Att pengar och tid inte lär finnas i överflöd då heller, verkar inte vara intressant för regeringen.
De borgerliga partiernas val att stå pall är därför beundransvärt. Sveriges försvar är ingenting som får lov att bortprioriteras, även om vi befinner oss i en på kort sikt osäker ekonomisk situation. I slutändan måste vi kunna kräva av ledande politiker att ta de beslut som krävs för långsiktig säkerhet.
”Håll gränsen” var Thorbjörn Fälldins uppmaning under 1981. Anledningen till att han kunde säga det var Sveriges förmåga att försvara sig mot en högteknologisk fiende. Den har vi inte idag. Under Fälldins tid lade Sverige cirka 3 procent av BNP på totalförsvaret. Försvarsberedningens nuvarande förslag omfattar endast en ram om 1,5% av BNP fram till 2025. Det är enbart en början, men inte ens det är Löfven redo att skjuta till. Om nuvarande och framtida statsministrar ska kunna ta samma beslut som Fälldin, gör regeringen bäst i att gå på Försvarsberedningens förslag.
Nu när regeringen väljer den försvarsovänliga vägen, ska vi vara glada att det finns en majoritet i riksdagen som är beredda att ta ansvar för rikets säkerhet. Detta även om besluten är svåra eller obekväma att fatta. Här har inte minst C och L ett stort ansvar att axla. Som liberala partier måste de stå upp för Sveriges säkerhet när regeringen sviker och hålla Fälldins uppmaning färskt i minnet.