Utrikeskrönika
Ändå har den tyske politikern Wolfgang Schäuble, som under julhelgen gick bort vid 81 års ålder, inte varit särskilt uppmärksammad i Sverige.
Kanske har vi noterat att det funnits en tysk minister som suttit i rullstol. Schäuble var förlamad från midjan och nedåt efter ett attentat år 1990. Trots handikappet lyckades han stå i centrum av tysk politik under tre decennier.
Wolfgang Schäuble föddes år 1942 i en politiskt aktiv familj i Baden-Württemberg. Han gick med i CDU 1960 under Adenauer-eran, och år 1972 valdes han in i förbundsdagen. Platsen försvarade han sedan i 14 val, vilket gör honom Tysklands allra längst sittande parlamentariker, med 51 år som folkvald.
Schäuble uppmärksammades av Helmut Kohl och blev först dennes stabschef och därefter inrikesminister. I den senare rollen fick han återföreningen på sitt bord. Han företrädde Västtyskland under förhandlingarna och hade stort inflytande över återföreningsavtalet, något han senare angav som höjdpunkten i sin karriär. Det var också då han mötte Angela Merkel som han presenterade för Kohl som ett framtidsnamn. Merkel har beskrivit Schäuble som sin läromästare i politiken.
Nio dagar efter återföreningen inträffade attentatet som förändrade Schäubles liv. Han var dock tillbaka redan efter sex veckor och anses vara den som avgjorde att Berlin – och inte Bonn – blev huvudstad i det nya Tyskland. I Sverige har vi aldrig förstått hur känslig frågan om huvudstaden var. Särskilt för CDU som hade sin identitet och historia i västra Tyskland. Schäuble tog rollen som visionär.
Under 1990-talet ansågs Schäuble som Kohls självklare efterträdare, och när Kohl förlorade mot Gerhard Schröder i valet 1998 blev Schäuble partiledare, men då i opposition. År 2000 tvingades han avgå när korruptionsavslöjanden kring den gamla Kohl-regeringen briserade. Den som höll i den politiska yxan var hans egen protegé, Angela Merkel.
Men när Merkel blev förbundskansler år 2005 kallades Schäuble tillbaka som inrikesminister och tjänade Merkel lojalt. År 2009 ska han ha funderat på att gå i pension men Merkel behövde honom för att hantera finanskrisen och eurokrisen. I rollen som finansminister blev Schäuble känd som hårdför företrädare för en budget i balans – den svarta nollans politik. För detta blev han impopulär i Grekland och Spanien, men även hemma bland de tyska delstatsregeringarna. Schäuble var den förste finansministern på årtionden att få Tysklands budget i balans.
I Sverige förstod vi aldrig hur kontroversiell den strama budgetpolitiken ansågs i Europa. Här rådde ju sedan 1990-talet politisk konsensus om betydelsen av en budget i balans. När Schäuble besökte Sverige på hösten 2012 konstaterade han och dåvarande finansministern Anders Borg hade samma syn på ekonomin och de kunde utbyta erfarenheter. (DN 7/9-12)
När Schäuble lämnade posten som finansminister 2017 var han 75 år. Men Merkel behövde fortfarande honom i hetluften. Schäuble blev talman i förbundsdagen, inte som en reträttpost, utan för att agera ordningsman och hålla emot populistpartiet AfD.
Nu finns den pondusen och skärpan inte mer. Och det väcker eftertanke både i Tyskland och omvärlden. Utan Schäuble hade vare sig Kohl eller Merkel varit lika framgångsrika. Men han representerade också en generation tyska högerpolitiker som var benhårt lojala med demokratin, europatanken och den transatlantiska länken. Det är ett arv som andra nu måste förvalta.