Det är med spänning jag har väntade på Coronakommissionens slutbetänkande. Hanteringen av vår tids största kris skapad av en pandemi skulle nu få sin dom. ”Men”, som kommissionens så tydligt påpekar i inledningen av slutrapporten, ”det ojämförligt viktigaste med vårt arbete är att försöka bidra till att nästa hälso- och samhällskris kan hanteras bättre. Då måste efterklokhetens visdom utnyttjas.”
Trots den vädjan från Coronakommissionen lär vi få höra hur oppositionen väljer att ta ifrån tårna i sina försök att vinna politiska poänger, framför att driva på så vi står bättre rustade inför nästa kris. Regeringen sitter däremot inte rådlös utan har redan dragit igång fyra utredningar, arbetet att utforma ett nationellt kunskapscenter för äldreomsorgen samt äldreomsorgslyftet för att stärka kompetensen inom äldreomsorgen. Utredningarna behandlar hälso- och sjukvårdens beredskap, lagar som ger möjlighet till snabba åtgärder vid nästa pandemi, regeringens befogenheter i fredstid samt en äldreomsorgslag. Med mera.
En del av kommissionens slutrapport som innehöll nyheter tog upp regeringens hantering av den ekonomiska krisen som följde i pandemins fotspår. Coronakommissionen har samma syn på regeringens hantering av ekonomin som jag hade i en ledare den 17/2. Regeringens åtgärdsprogram har varit framgångsrika vilket räddat regioner, kommuner, företag och människors privatekonomi. Den kritik som framförs är att krispaketen kan ha varit för effektiva och räddat kvar företag som annars hade gått omkull på grund av att de inte hängt med i utvecklingen.
Coronakommissionen önskar att den snabbhet och överdimensionering som speglar de ekonomiska åtgärderna också gällt de smittskyddsskapande åtgärderna.
Det som kommissionen kallar senfärdighet när det gäller åtgärder för att minska smittspridningen har inte förekommit när det gäller ekonomiska krispaket. Men så är det också en stor skillnad på politikers kompetens om vi jämför ekonomi med epidemiologi.
Politiker får ju från första uppdraget i någon politisk nämnd lära sig hur offentliga finanser fungerar. Däremot hamnar få politiker i en situation där smittspridning diskuteras. Jag tror, med risk att bli utskrattad, att de flesta av oss har bättre kunskaper om smittskyddsarbete i dag, än vad våra riksdagspolitiker hade när pandemin bröt ut.
Därför är det inte så konstigt att åtgärderna för att minska smittspridningen till stor del byggde på vad experterna på Folkhälsomyndigheten ansåg vara bäst. Detta i sin tur byggde på fakta, vilket inte var så lätt att få tag på i början av pandemin vilket också fördröjde de beslut som kommissionen ville ha sett redan i mitten av mars. Ett snabbare agerande underlättade inte heller att det inte fanns lagar på plats för att underlätta snabba och långtgående beslut eller att partierna i riksdagen faktiskt var helt överens om tagen.
Men om vi nu ska blick framåt behöver vi ha politiker som tar Coronakommissionens lärdomar och förslag på riktigt. Politiker som lägger fram förslag som rustar landet inför nästa kris. Politiker som ser välfärdens behov och inte fortsätter med nedskärningar inom exempelvis äldreomsorgen. Politiker som vågar prioritera beslut som kostar framför onödiga skattesänkningar. Politiker som ser framåt för landets bästa istället för bakåt för att försöka vinna politiska poänger.
Nu måste vi ta hand om de lärdomar och bra förslag som Coronakommissionen ger oss i sitt slutbetänkande.