Efter OS i Paris fick SOK:s aktiva kommitté tre nya medlemmar. Simon Pettersson från friidrotten, gymnasten Jonna Adlerteg samt hästsportens Patrik Kittel. De ersätter Carolina Klüft, Anna Laurell och Mattias Andersson.
Kommittén ska i huvudsak fungera som en röst för idrottarna och att säkerställa att deras intressen tas i beaktande i SOK:s arbete. Därför är det bra att ridsporten fått en representant.
Att Kittel valdes är på många vis naturligt. Han har en imponerande karriär bakom sig, både nationellt och internationellt. Elva SM-guld i dressyr imponerar.
Trots framgångarna finns dock anledning att ifrågasätta om Kittel är rätt person för uppdraget. Han har fått kritik för att hans hästar haft blå tunga. Bland annat vid världscupen i mars och vid OS i somras (Ridsport 21/3, SVT 5/8).
Blå tunga är ofta symptom på att nosgrimman är för hårt spänd och hindrar blodfödet, samt att bettet ligger för hårt an mot tungan. Något som ger obehag och smärta. Syftet är att hästen inte ska komma undan trycket från bettet. Lägg därtill att Kittel rider med två bett samtidigt.
I Svenska ridsportförbundets tävlingsregler anges att nosgrimmor inte får vara hårdare spända än att det ryms ett och ett halvt finger mellan grimma och nosrygg. Nosgrimman får aldrig spännas så hårt att den kan orsaka hästen obehag eller skada.
Det är således inte konstigt att en profil som Kittel får frågor när hans hästar fångats med blå tunga. Men i stället för att ta tillfället i akt att förklara har han varit väldigt kortfattad eller mer eller mindre tigit. Till exempel fick tidningen Ridsport inte svar på sina frågor efter incidenterna vid världscupen. Han har också blockat hela redaktionen på sociala medier (Ridsport 22/3).
Att träna och tävla med djur är inte fel. Tvärtom. Ridning är en fantastisk sport. Det är en av de mest populära ungdomsidrotterna och lär ut viktiga färdigheter som ansvar, tålamod och samarbete. En sport värd att värna.
Därför är det viktigt vem som företräder den. Det räcker inte att bara vara skicklig på ridbanan, man måste vara det utanför också. Inte minst eftersom alla – både djur och människor – gör fel ibland. Hästar är experter på att skada sig och ställa till det för sig själva.
Ridsporten behöver därför någon som både kan förklara för lekmän som har fel och föra samtal om sportens utmaningar. Samt ta ansvar. Ibland blir det som sagt fel. Hästvärlden borde väl ändå kunna skaka fram någon med större vilja till allt detta än vad Kittel förmått visa?
Tyvärr känns Kittels plats i SOK inte som en signal om ljusare framtid för ridsporten med större fokus på allt det positiva, utan snarare som en påminnelse om att det fortfarande är en lång väg kvar att gå när det gäller transparens och öppenhet. Det är synd. Ridsporten förtjänar bättre.