Men när det gäller "Städgate" hos statsminister Magdalena Andersson upprörs jag inte av att hennes familj anlitar städfirma eller att firman i fråga saknar kollektivavtal.
Sånt händer, bevisligen. Somliga får avgå när det avslöjas, andra ursäktas för i stort sett allt.
Eller, visst, jag blir också lite upprörd över dubbelmoralen men det som förvånar mig mest är säkerhetsaspekten, eller snarare bristen på densamma. Självklart är det också säkerhetsrisken som är pudelns kärna. Alla försök att byta fokus genom att skamma ännu en kvinna för att hon anlitar städhjälp (det är aldrig mannen i familjen som förutsätts städa själv) är bara trams.
Händelsen är talande utifrån Sveriges förmåga att sätta upp detaljerade regler och system för dokumentation men inte ägna hälften så mycket kraft åt att kontrollera att reglerna följs.
Helena Gissén, politikreporter på Expressen, beskriver i en krönika det absurda i den rigorösa säkerhetskontroll som görs av alla som besöker regeringshögkvarteret i centrala Stockholm i samband med presskonferenser, men att vem som helst kan trava in i statsministerns bostad. Till och med en efterlyst person som inte har tillstånd att vara i landet. Och alla som påpekar att personen aldrig var inne i huset: not the point.
Vi är väldigt bra på att bygga system för att skapa en illusion av kontroll och kvalitetssäkring. Allt ska mätas och räknas och fyllas i här och där för att garantera att reglerna följts. System som verkar göra att vi slutar tänka själva och utgår från att det alltid finns någon mall som larmar om något faller utanför ramen.
Men när det gäller den strikt privata sfären kan man inte skylla på "systemet" eller "nån annan". Är man hög företrädare för ett parti som menar att företag utan kollektivavtal är onda borde det vara en själklarhet att kolla att den firma man anlitar har just ett sådant. Och med kolla menar jag inte att man ska fråga företagets ledning, är det ett företag som vill mörka att man saknar avtal, alltså just ett sådant man vill undvika, så duger det helt enkelt inte som metod.
Självklart finns inget uppsåt, självklart har Magdalena Andersson och hennes familj handlat i god tro, att man kan lita på folk. Det är inte heller olagligt att välja att inte ha kollektivavtal eller anlita ett sådant företag.
Magdalena Andersson var en skyddsvärd person även innan hon blev statsminister. Det som hände och som till synes var ett olyckligt misstag, ger anledning att se över personskyddet för alla i regeringen. En insikt som Sverige borde ha högst närvarande efter att två ministrar mördats i närtid.