Regeringen blandar och ger. Samtidigt som det nya lönegolvet för arbetskraftsinvandring trädde i kraft – en förändring vars fördelar är så knappa att inte ens regeringen själv verkar kunna skönja dem – sjösattes en ny utredning med uppdraget att ta fram en ny modell för kvalificering till socialförsäkringssystemet.
Med andra ord ska olika former av ekonomiska bistånd och bidrag potentiellt bli något som personer som kommer till Sverige måste arbeta för att successivt beredas tillgång till.
Det är ingen ny diskussion. Under 1990-talets ekonomiska kris medförde budgetunderskott och många människor i bidragssystemen att frågan blossade upp. Under det senaste decenniet har Centerpartiet, Moderaterna och Sverigedemokraterna drivit frågan med olika utgångspunkter – Centerpartiet med syftet att ge legitimitet till ett i grunden liberalt system för invandring, Sverigedemokraterna i sin strävan att minska både invandringen i allmänhet och dess kostnader i synnerhet.
Vad den nya regeringen ser för sorts problem som orsak till förändringsbenägenheten den här gången är inte svårt att räkna ut.
Oavsett bevekelsegrund vore det en bra principförändring för socialförsäkringssystemet.
Tillsammans med utredningen om ett så kallat bidragstak kan denna nya kursriktning öka respektavståndet mellan bidrag och arbete. Sveriges generösa socialförsäkringssystem är något att vara stolt över, men under de senaste decennierna har det inte funnits välbehövliga politiska initiativ för att hantera riskerna med detsamma.
Det nuvarande systemet innebär bland annat att människor som kommer till Sverige får ta del av bland annat bostadsbidrag, barnbidrag, föräldrapenning, sjukersättning och försörjningsstöd med bosättning som väntas sträcka sig längre än ett år i landet som enda faktor. Detta system har ett flertal inneboende problem.
Dels kan det fungera som en tilldragningsfaktor för migranter som inte har någon verklig ambition att integreras i landet. Bristen på starka incitament att arbeta och aktivera sig för den som ännu inte är integrerad i landet skapar i sin tur en grogrund för kriminalitet och parallellsamhällen.
Dels medför ett alltför generöst system till för stor försörjningsbörda för alla som jobbar och betalar skatt. Det är bara att snegla åt den senaste valutgången för att bli varse om vad svenskarna tycker om det. Bara utmaningen med en bibehållen välfärdsstat med en åldrande befolkning är en nog så svår nöt att knäcka. Ett problem som inte kommer bli lättare med tiden.
Därför är det av yttersta vikt att Sverige upprättar ett nytt kontrakt för nyanlända – både för att förtroendet för trygghetssystemen måste stärkas med en tydligare koppling mellan ersättningar och arbete för den som faktiskt kan arbeta, men också för att vända migrationsdebatten.
Regeringen må ha problem med att hålla en rak linje i sin syn på invandring. Den senaste månaden har man lyckats göra både Svenskt Näringsliv, Timbro och halva Moderaterna förbannade med det illa genomtänkta lönegolvet.
Men när det handlar om att bryta passivitet och utanförskap – problem vars konsekvenser vi nu lever med – börjar regeringen göra rätt saker. Arbetslinjen, hette den visst.