Det är nämligen inte hela ”den muslimska världen” som Irans ayatolla Ali Khameni påstod i ett uttalande. Det är lika svårt att generalisera kring den muslimska världen som kring den kristna världen. Det är alldeles för spretiga begrepp.
Nog finns det enskilda människor i hela världen som är arga över tilltagen att bränna koraner. Men att alla som bor i muslimska länder unisont nu skulle drivas av ovilja mot Sverige har vi ingen anledning att tro. Om det fanns en verklig rörelse för att försvara troende muslimers intressen skulle denna rimligtvis prioritera förföljelsen av miljoner uigurer i Kina högre. Men mot den stora diktaturen i Öster hörs sällan några kritiska röster från Mellanöstern.
Hoten och fördömandena kommer direkt eller indirekt från diktaturer och terrorgrupper. Ofta sådana som själva förtrycker och mördar andra muslimer. Dessa ser i koranbränningarna en möjlighet att rikta missnöjet mot ett litet land långt borta. Många av protesterna och demonstrationerna ser ut att ha varit orkestrerade uppifrån snarare än naturliga. Det påminner oss om att det finns krafter som vinner på att överdriva reaktionerna.
Iran är ett tydligt exempel. Det handlar om en av världens värsta diktaturer. Just nu stressas regimen av ett uppror från den kvinnliga delen av den egna befolkningen. Ayatollan där kan knappast tala för en samlad muslimsk värld när han inte ens har de egna invånarna bakom sig. Dessa har fullt upp att klara vardagen under ett korrupt politiskt system.
Detsamma gäller hoten som tidigare kommit från olika ledare i Irak. De är sällan några demokratiskt legitima företrädare för de olika folken i den bräckliga statsbildningen. Ofta handlar det om krigsherrar som skapar sin maktbas genom att trycka ned grannarnas rättigheter och stjäla gemensamma resurser.
Det är viktigt att vi i det svenska offentliga samtalet är noga med definitioner så att vi inte börjar att fortplanta retoriken från diktatorerna.
Tyvärr är somliga oaktsamma. I SR God morgon världen (23/7) avhandlades vad programledaren presenterade som ”effekten av de svenska koranbränningarna”. Flera gånger upprepades att det fanns ”en kris mellan Sverige och den muslimska världen”. Det är ganska märkligt för så grova generaliseringar om muslimer skulle knappast tillåtas i andra sammanhang.
Att det inte finns något verkligt folkligt stöd bakom gör förstås inte att vi kan ta lätt på hoten från diktatorerna och terroristerna. Som flera terrorforskare påpekat är hotnivån mot Sverige ny. Tidigare har det varit enskilda, som konstnären Lars Vilks, som hotats. Nu målas Sverige och svenskar mer generellt ut som legitima måltavlor. Men skulden för detta måste läggas där den hör hemma: Inte på muslimer generellt utan på diktatorerna och klanledarna som fortfarande håller stora delar av Mellanöstern i sitt grepp.