Krönika
Jägare och sportskyttar har i åratal dragits med Polismyndighetens absurda handläggningstider vad gäller utfärdandet av vapenlicenser. Även vapenägare som redan befunnits lämpliga har fått vänta uppåt ett halvår på licensen för ytterligare ett vapen, trots att handläggningen rimligen borde bestå i en snabb registerkörning – något som ändå utförs automatiskt av myndighetens datorer varje dygn.
SJ:s oförmåga att hålla tiderna, och det helstatliga bolagets tendens att skylla på den tillika statliga myndigheten Trafikverket, är ännu ett exempel på att statlig drift knappast är en garant för kvalitet och leveranssäkerhet. Att staten är bäst lämpad att ägna sig åt sin kärnverksamhet – att stifta lagar och att se till att de efterlevs – var länge en självklar insikt inom den borgerlighet som betraktade som sitt främsta uppdrag att hindra statens, och politikens, utbredande över samhällslivets alla områden.
I dag tycks denna insikt ha skingrats, och även delar av borgerligheten drömmer nästan lika krampaktigt som sina socialistiska antagonister om staten som räddaren i nöden. Staten som en universallösning på samhällsproblemen, liksom en malplacerad gudom som firas ned på scenen i den sista akten av en grekisk tragedi för att få den hopplösa intrigen att gå ihop. Liberalerna har länge drömt om att staten ska ta över driften av skolan från kommunerna, och inom Kristdemokraterna önskar man ett statligt övertagande av sjukvården.
Denna vurm för centralisering och statlig drift är särskilt besynnerlig i en tid när statliga verksamheter knappast bländat i sin effektivitet och pålitlighet. Tron på stordriftsfördelar har förvisso figurerat länge hos politiker, men sällan infriat sina förväntningar. Att driften av en verksamhet flyttas allt längre från medborgarna är inte nödvändigtvis en fördel.
Tron att statliga byråkrater besitter förmågor och färdigheter som kommunerna och regionerna, eller för all del den privata sektorn, saknar, är samma övertro som driver alltmer beslutsfattande i EU från medlemsstaterna till Bryssel. Det är en teknokratisk dröm om att någonstans där uppe finns någon som ska lösa alltsammans. Denna vision har så gott som aldrig någon förankring bland medborgarna, vilket man kan se i debatten om storregioner, och före det om kommunsammanslagningarna.
Centralisering och stordrift är sällan detsamma som effektivitet och professionalism. Däremot innebär det alltid minskat medborgarinflytande och mindre institutionell konkurrens, något som annars brukar leda till högre kvalitet då alla kan dra fördel av de skiftande erfarenheterna från olika koncept och inriktningar. Att sprida ansvaret är att sprida riskerna, medan storskalig centralisering är att lägga alla ägg i samma korg. Förstatligande är inte något alexanderhugg som i ett slag kommer att lösa de problem som kommunala, regionala och privata verksamheter har att hantera.