Sverige sägs ofta vara ett av de länder som kommit längst i frågor om jämställdhet, jämlikhet och acceptans. Vi ser oss själva som öppna och moderna, och självklart finns det en sanning i det.
I World Value Survey, en undersökning som jämför över 90 länders värderingar, går det att utläsa att Sverige är extremt och sticker ut när det kommer till sekularitet och självförverkligande.
Men överensstämmer detta alltid med verkligheten? Nja. Hela Sverige är knappast lika normbrytande och är ofta en sak att vara HBTQI-person i Stockholms innerstad och en annan på landsbygden.
Sverige hamnade, inte särskilt oväntat, på listan över de tio mest HBTQI-vänliga länderna att resa till 2023. På det stora hela är det nog också så att invånare i Sverige inte ägnar andras sexualitet eller könsidentitet särskilt mycket uppmärksamhet.
Men om du är en ung HBTQI-person som växer upp på landsbygden, där det finns en fotbollsklubb, kanske ett hockeylag och där kyrkans ungdom är den samlingsplats som erbjuds, kan en känsla av utanförskap växa fram.
En kartläggning av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) som presenterades häromåret visade att stora delar av Sverige saknar mötesplatser för HBTQI-ungdomar.
Faktum är att det 2021 inte fanns en enda mötesplats i det som definieras som landsbygdskommuner. Rädsla och oro för att möta fördomar och trakasserier innebar också att var fjärde HBTQI-ungdom avstått från fritidsaktiviteter.
Under 2024 kommer MUCF att redovisa en ny lägesbild. Då man har arbetat mycket med kompetensutveckling på kommunal nivå ser det förhoppningsvis annorlunda ut. Det bästa vore naturligtvis om det vore självklart att som HBTQI-person känna sig välkommen i alla sammanhang och ha möjlighet att skapa en meningsfull fritid överallt.
Att så många som var fjärde HBTQI-ungdom undvikit fritidsaktiviteter av oro för att bli trakasserade är inget annat än skamligt för ett land som ser sig självt som öppenhets högborg.
De största utmaningarna finns på landsbygden. Det kanske mest självklara skälet till det är att det helt enkelt inte bor så många människor där och därför saknas mötesplatser.
Avstånden mellan HBTQI-ungdomar kan vara stora. Det är inte svårt att förstå att en ung människa som försöker förstå sin identitet och sig själv kan känna sig mycket ensam när det är flera timmars färd till nästa person som känner likadant.
Här kan civilsamhället spela en avgörande roll. Det krävs att föreningar tar problemen på allvar och att vuxna tar ansvar för att skapa en miljö där alla känner sig välkomna.
Att unga killar använder ”bög” som ett skällsord knappast en nyhet, men det tåls att upprepa att detta kan av stor påverkan på en enskild kille som kanske inte ännu vågat berätta för sina nära hur han identifierar sig.
Könsidentitet och sexualitet är så mycket mer än en fråga om vem man ligger med. Det är en fråga om identitet och att känna att det är möjligt att vara sig själv utan trakasserier, men också att ens sätt att vara är lika självklart som något annat.
Detta borde vara en självklarhet, både i städerna och på landsbygden.
ALLNAKKU
Fredag 15 mass: Vädarkvännis dag. Vindkraften har gamla anor på Gotland. De flesta av de större gårdarna hade förr en egen väderkvarn. Idag utnyttjas vindens energi i mer än 150 moderna vindkraftverk på Gotland, men det finns bara ett fåtal funktionsdugliga vädarkvännar kvar. (gutamal.org)